En tripp till psyk kanske ?

Jag pallar inte mer. Pallar inte att få skit för att jag står upp för mig själv å mina.

Fy fan.

Dags att ta tag i livet igen.
Äntligen bor jag ensam och äntligen kan jag på ett helt annat sätt påverka mig själv och min vardag.
Jag undrar om bilen funkar? Känns som jag vill åka till friskis och träna skiten ur mig typ, NU.
Har vart borta alldeles för länge nu känner jag.

(en vecka men va fan de känns i kroppen)

Mera cardio ska tas i bruk och maxa muskelbyggandet och tänja på kosten till max bara för att se om någon förändring sker.

Jag ska ge det 12 veckor. Tolv veckor med intensiv träning och skaplig kost.
Jag vill komma tillbaka till mig själv.

Till mitt hälsosammare jag

Challenge accepted!

Doktorer och Hundar allt i en salig blandning.

Hallå Hallå.

Igår drog jag iväg och gymmade igen med kära nordan. Körde slut på henne och hennes armar. Så jäkla kul. Vi har en gymdejt igen på fredag och jag sitter nu och funderar på vad jag ska hitta på för träningsbus till den gången. Nu har jag varit på gymmet två dagar i rad och verkligen kört monsterpass, och insett att jag behöver ca 1,5 timme på gymmet för att göra allt rätt och för att utmana mig själv att orka. Dessutom har jag verkligen insett fördelen att planera större delen av sina pass innan. Allt för att vara så effektiv och motiverande samtidigt.

Inte nog med detta fick jag snosa AmStaffvalpar igår. Så söta små varelser. Drack lite kaffe och fick en god nybakt chokladboll med ( fyfy men jag tog faktiskt bara en).

Jag och nordli har för övrigt ingått en pakt om och träna så ofta som möjligt den sista månaden på löfbergspulsen bara för att se hur fit och slank hon kan bli :) hahaha


Finnt de.

Sitter just nu och testar min nya mic i kombination av användandet av audacity. Lite roligt faktiskt.
Tror jag ska ta med mej Boris upp till frödingshöjd och träna lite lydnad med honom och leka med honom. De behöver han nog. Beror iof om jag får avlastning nån timme eller ej.

Ja ja. Imorgon HLR-kurs. Fint fint!

fars dag

Idag tänker jag extra mycket på dig Pappa. Alla bus vi barn hittat på till fars dag som små, alla roliga små kort. Men det är inte förrän idag som jag inser att man behöver inte fars eller mors dag för att uppskatta sina föräldrar. Det ska man göra så ofta man bara kan. Det är inte säkert att det finns ett "nästa år"

Jag har märkt att jag fortfarande är mycket arg över det som hänt. Det slog mig när jag satt och såg på cancergalan härom veckan. Satt och tänkte hur arg jag var som tyckte 50/50 % var en liten chans medans min far inte ens hade 10. Men jag har också insett att även om jag hoppades på under och mirakel när det gällde pappas sjukdomsförlopp så var jag redan inställd från första stund att han nog inte kommer finnas kvar så länge. Detta eftersom dom upptäckt sjukdomen alldeles för sent. Hade han haft tiden på sin sida så kanske det fanns hopp. Men tiden fanns inte på hans sida. Så hur mycket vi än provade alternativa hjälpmedecineringar så fanns det inget som kunde rädda honom på den korta tiden. Han kämpade, oj vad han kämpade. Han var inte beredd för att dö, han hade inte levt klart allt han ville göra. Så mycket vet jag.

Jag har börjat hos en beteendevetare för att kunna bearbeta min sorg. Bli fri från sorgen och bara minnas och sakna istället. Dessutom ska vi koncentrera mycket på min självkänsla. Jag ska lära mig acceptera mig själv och acceptera vilka gränser jag sätter för mig själv och hålla dom. Ha självdiciplin och hålla mina egna löften till mig själv. Ska försöka och blogga lite mer frekvent. Helst varje dag för att följa upp mig själv och reflektera. Speciellt under denna tid där jag försöker att börja om med mig själv.


Om två veckor får jag äntligen min fristad för mig själv igen. Mitt hem. Utan massa udda dofter, saker överallt och äntligen få vara ifred för en stund. Andas ut, känna efter och finna ro i dagens situation.

Har börjat föra en liten matdagbok med så här på sidan av. kolla lite hur jag äter, vad jag äter osv, i kombinerat till min motion.

För övrigt har jag världens bästa syrra som gett mig en mikrofon i tidig julklapp så har vi tur kanske min youtubekanal kommer börja uppdateras lite.

Ja ja . Kyss å hej

no longer the one I used to know

En underlig känsla. Allt står mig upp i halsen. Allt runt omkring. Hur jag är, borde vara och borde göra. Hur jag ska leva mitt liv. Gråter för småsaker, stänger av för de stora.

Berg och dalbana i upp och ner och runt runt runt. Jag pallar inte. Jag är förstörd och förtvinad i mig själv.

En onsdagsnatt till ära.

Sitter här under mitt nattjourpass och försöker varva ner. Ska snart krypa under täcket och mysa till det med mina älsklingsmissemojjer. Känns som mycket runt om mig börja att lösa sig sakta men säkert. Jag har äntligen fått chans till att börja hos en beteendevetare/kurator för att ta tag i mig själv och dessutom bearbeta min sorg. Mamma flyttar till eget om ca 24 dagar. Syrran fick veta att hon får flytta in i sin lägenhet den 15 nov. Då ska Milo få prova att bo hos Emelie. Funkar det så kanske han får bo där temporärt/tillsvidare allt beroende på såklart hur mycket jag saknar honom och hur han trivs. Jag har kommit igång med gymmet och hänger där ganska ofta. Gärna dagligen/ två ggr per dag. Då känns det i alla fall som jag gör något med mitt liv.. Något för mig själv.

Jag har även mer och mer börjat inse vad fina vänner jag faktiskt har runt omkring mig även om man har olikheter och liknande till stora delar. Det är nog det som gör en vän/människa intressant i längden - att man har något att lära av varann på något sätt. I dagsläget har jag märkt att jag omger mig med olika typer av personligheter. Antagligen mitt undermedvetna som försöker få ut det mesta av livet och de ikring mig. Jag menar en person kan inte ha allt jämt. Olika typer av vänskaper, relationer till varandra och kretsar fast som på något sätt ändå passar ihop så bra med varandra när vänner möter andra vänner. Känns så underbart att jag har så öppensinnade människor ikring mig.

Imorgon ska jag även följa med en annan vän på ett hemligt besök. Känns skönt att kunna finnas där för dem som står en närmast.

Förutom det blir det gym, kurator, serier och hundpromenader. FinFint

Varit lite off.

som sagt har jag varit lite off ett tag. Detta mest beroende på att min dator har varit hos doktorn. Fick inte extra ram-minnet att funka så tydligen var det något fel på själva läsaren.

Vad har hänt på sistone då?

Jo, jag har kommit igång med träningen rätt ordentligt, så blir väll en liten sväng om dagen åtminståne.
Nu när ja har något att se fram emot. Mamma har ju fått sig en lägenhet nu som hon flyttar in i runt slutet på november/1 december beroende på nuvarande hyresgäster. Kommer bli så underbart skönt att bara få vara ifred och vila ut dom dagarna man inte jobbar, och kunna göra precis som man vill.
Måste ju påstå att jag börjar bli måttligt trött på att ha folk här 24/7

Inte känna att nått man gör trampar på någons tår lixom.

Jag har verkligen saknat fotograferingen nu under dessa tre veckor som datorn varit borta. Har ju vart lite svårt att göra något när man ändå inte haft något att lägga in bilderna på.


depressionen då?. Jo den går upp och ner som en total bergochdalbana.
Vad jag än gör så är de någon stund av dagen som faktiskt inte är bra. Fast det var som en vän sa, man måste få må dåligt för att veta när man mår bra. Men sen är det graden av hur dåligt man mår som avgör.


nej nu ska jag ta tag i mitt liv lite och ta mig en långpromenad tror jag . bara plugga in lurarna och gå gå gå.

Imorgon kommer jag dö. Det är dags för boxningspass på friskis.

En sån där dag..

Idag är det en sån där dag, en dag där man känner hur hopplösheten tar över en och energin är som bortblåst. Jag skulle behöva en spark i arslet för att ta mig upp ur sängen och gå till gymmet... Kanske då får man energi, men jag känner mig hängig och förstörd och alltmänt less på livet idag. Nä fy fan . Spva en stund till kanske för att sen ta tag i livet kanske ? 

Biologiska klockan tickar... jag håller för öronen... eller?

ja, nu tickar klockan och jag ser alla mina vänner runtom mig bli stadgade i livet och skaffar fint boende, fint liv och familj. Jag borde inte känna mig stressad, ändå gör jag det då mitt undermedvetna vet mina gränser och hur lång tid det tar att egentligen komma till det stadiet med en person. och jag är långt ifrån där. Långt. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma vidare. Ännu större chock kom när jag fick veta att min barndomskärlek och bäste vän också är på g. som ett slag i ansiktet.


Jag borde sluta hänga på internet. Det blir så mycket mer gjort i livet då.... men ändå är jag knappt här så jag vet inte. Äh ja örker inte.

Jag vill träna och det gör jag med . tränar mer än vad jag ska behöva egentligen, allt för att bli nöjd med mig själv och mer trygg i mitt skinn. Ju mer jag tränar desto fetare blir jag. Jävla depression som ligger i bakhuvudet och trycker på mina gamla mönster . blä .

Att banta ..

Banta är ett sånt hårt ord. Så strikt så det för att man blir mer sugen på onyttigheter än vad man borde. Det borde heta att "få bättre kost" eller "tänka mer på vad man äter" i vilket fall som helst resulterar det i att man faktiskt bantar. Jag borde banta men har insett att det är svårt så länge jag bor med någon som älskar sötsaker och allt vad det innebär.  I december har jag chans att börja mitt nya liv, ensam och stark. Men jag vill börja redan nu, men på nått vis blir frestelserna för stora, kommentarerna för hårda och fallen för långa.  Fyaleden. Känner mig duktig iaf att jag rört på mig mer eller mindre varje dag de senaste 2-3 veckorna . Nu är jag dock sjuk så får nöja mig med promenader. 

Idag ska jag åka till storfors. Det är boupptäckning, och jag åker dit med blandade känslor.

Vi får se hur dagen slutar .. 

Att banta ..

Banta är ett sånt hårt ord. Så strikt så det för att man blir mer sugen på onyttigheter än vad man borde. Det borde heta att "få bättre kost" eller "tänka mer på vad man äter" i vilket fall som helst resulterar det i att man faktiskt bantar. Jag borde banta men har insett att det är svårt så länge jag bor med någon som älskar sötsaker och allt vad det innebär.  I december har jag chans att börja mitt nya liv, ensam och stark. Men jag vill börja redan nu, men på nått vis blir frestelserna för stora, kommentarerna för hårda och fallen för långa.  Fyaleden. Känner mig duktig iaf att jag rört på mig mer eller mindre varje dag de senaste 2-3 veckorna . Nu är jag dock sjuk så får nöja mig med promenader. 

Idag ska jag åka till storfors. Det är boupptäckning, och jag åker dit med blandade känslor.

Vi får se hur dagen slutar .. 

Att kvävas

Jag håller på att kvävas . Ångesten står mig så högt i halsen att jag knappt får luft. Hjärtat slår långsamt men så hårt så luften försvinner ur mig vid varje slag. Jag är fånge i mig själv och jag känner mig ensam. 

Uppochnerväntutochin-stadie

Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är så mycket blandade känslor jag går igenom. Allt från den djupaste sorg till den totala glädjen. Den totala glädjen är såklart för min älskade Madde och hennes Erik som har blivit så lyckligt lottade med den lilla parveln Lovisa. Jag är också glad att jag har sån fin familj och att de förstår hur konstigt jag reagerar. Jag är glad över att jag nu ska få vara ensam hemma i två veckor och att mamma ska få en lägenhet som det ser ut som. Inflytt första oktober.

Jag är glad för allt det eftersom jag behöver tid att sörja. Att vara för mig själv. Att försöka reda ut det här trassliga nystanet av känslor och ångest. Ångest som ligger så åtklämd och nära att minsta lilla utlöser det.
Hade en liten mindre "dispyt" med en väninna idag. Inget som egentligen ska ta så mycket av min energi och tankeverksamhet utan skulle lätt kunna lösts snabbt och smärtfritt. Istället brakar ångesten på så att jag knappt kan se på svaren jag får och att hjärtat dunkar i 120 och jag bara vill spy. fyaleden.

En framgång idag var att jag orkade klä på mig kläder och platta håret och sminka mig. Något jag inte gjort på ett tag. Har så jäkla svårt att komma ur sängen om dagarna. Jag vill liksom inte möta verkligheten och allt som kommer därtill. Jag vill inte ta itu med allt än.

Jag vet att jag måste men jag orkar inte just nu.
Sorgen efter pappa är för stor för att jag ska kunna hantera just nu.
Så stor att jag kväver den innan den ens försöker se solljus.
Jag ska ta mig i kragen och låta allt bubbla upp. Men jag vet inte när.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte menar något illa när jag är konstig. Men jag vet inte bara hur jag ska hantera min vardag utan min far. Utan att kunna ringa till honom. Utan att kunna se honom.

Jag vet inte hur jag ska leva utan pappa som tagit hand om mig så länge, så mycket och så intensivt.
Hur jag ska klara mig utan hans kärlek, hans råd, hans konstiga vis att stötta och utan hans knäppa humor..

Jag vet inte...

Jag saknar dig Pappa..

Idag är en riktigt jobbig dag. Har varit nära till gråt många gånger, och enda gången saknaden släpper i någon sekund är om jag sysselsätter mig till hundra med annat. Låta min gärna koncentrera sig till 100% på något som kräver all koncentration man har.

Jag saknar pappa så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag må verka lugn utåt men så fort jag blir ensam eller att de blir tyst ikring mig ( de få gånger det händer ) så kommer alla känslorna på en gång. Känslor som är blandade mellan sorg och argsinthet. Allt är så orättvist. Varför var min/vår pappa tvungen att lämna sitt liv och ta vägen någon annan stans. Varför? Han som ställt upp så för andra och varit en så bra pappa som bara han kunde. Visst vi hade våra duster och jag tvivlade på honom många gånger. Jag ifrågasatte hans val och sätt att uttrycka sig. Men hur det än har kommit sig så har han alltid ställt upp för mig och för mina syskon.


Jag saknar dig pappa. Förlåt att jag någonsin tvivlade på vår relation...

And the temperature is rising

Får mer och mer ångest för varje dag. Den växer inom mig och jag väntar bara på den ultimata bomben. För varje dag som går närmar sig begravningen och jag blir mer och mer rädd för min egen reaktion. Hjärtat går i 120 . Jag tror jag förlorar kontrollen. Jag må verka lugn utåt men mitt inte är kaos.

Saknaden bara växer . . .

Vart jag än vänder mig och gör finns det något som påminner om dig pappa. Jag saknar dig mer än man kan tro och idag har jag varit så nära gråt fram och tillbaka. Jag är fortfarande nära till gråt. Jag vet inte vad det är för fel på min kropp. Jag måste lära mig att släppa lös mina känslor. Sluta vara så kontrollerad av mig själv och vad som förväntas. Jag vill bara få bryta ihop.... NU..

Jag vill bara ligga här i sängen, helt apatisk och sakna dig och sörja dig pappa. Bara om det är för någon dag. Få släppa ut allt jag känner. All ånger och all sorg.
Du är min älskade pappa, vare sig du är borta eller inte. Det känns som jag lever i skuggan av mig själv och hela tiden rör mig bredvid mig själv och väntar på att katastrofen ska komma. Som om jag själv iakttar mig själv som om jag vore en del av en film.

Jag saknar dig pappa. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig!!
Förlåt för allt. Alla dispyter och bråk. För alla elaka tankar jag haft om dig.
Förlåt för att jag trodde att jag var det svarta fåret och något du skämdes över.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.

En vecka

En vecka och allt känns fortfarande orealistiskt och konstigt.
Var hos mormor och morfar igår och gav lilla fiestan ett ansiktslyft. Det kändes bra iaf.

Inatt drömde jag om det omöjliga

Inatt drömde jag om dig igen pappa. Att du fortfarande var med oss och det fortfarande fanns saker vi kunde testa för att få dig frisk.

Men de va bara en dröm

pulsen ökar...

Fattar inte. Varje natt nu. En tanke om att jag mist min älskade far ploppar upp för en millisekund och helt plötsligt är pulsen igång och ångesten knackar på. Jag vet att det kommer bli lättare med tiden, men just nu är min saknad olidlig. Varje liten tanke eller minne om honom, varje gång jag får för mig att skicka ett sms så kommer jag på mig själv att han inte längre finns med oss i livet. Han finns säkert med mig jämt men inte på det sättet att jag bara kan plocka upp luren och ringa honom och höra hur han mår.

Jag gråter ikväll för första gången sen du gick bort. Inget hysteriskt gråt utan tårar av saknad. Att jag inte värdesatte tiden vi hade ihop mer och att jag ångrar alla meningsskiljaktigheter vi hade som fick oss att ryka ihop. Jag är för lik dig pappa! Vi var för lika. Men idag är jag stolt över att jag är din avbild.

Jag saknar dig.

Dålig dag.

Har en fruktansvärt dålig dag idag. Lättirriterad och retlig utan dess like. Arg på allt och alla även om jag inte borde. Jag har fått en ny dator nu iaf så nu ska jag bara ta och fixa ner PS på den så jag kan börja retuschera bilder igen och se vad de går för. Det här med windows 8 ör förbannat annorlunda och har lite svårt att vänja mig hur man använder det.

Annars då? Tomhetskänslan bara växer för varje dag.
Inatt fick jag sjuka tankar och ångesten bara steg. Det enda jag kunde tänka på var att pappa ligger i ett kylrum helt livlös. Bilden jag har i mitt huvud av det försvinner inte även om det är en bild som min hjärna hittat på hur den ska se ut.

För övrigt fyller syrran 20 idag. Jag har inte köpt något än. Vet inte vad hon vill ha heller för den delen.

Sleepless nights and I wonder..

Har så sjukt mycket funderingar om allt. På alla dessa har jag även sjukare tankar än jag vågar erkänna. Ångest är bara förnamnet just nu. Har tagit mina antidepp/ångestsämp idag as always, tagit kosttillskott för natten som ska hjälpa till att sänka stressnivåerna och jag har tagit en atarax.. Det + mina 2,5 h träning borde resultera i sömn. Ändå ligger jag här klarvaken efter bara två timmars sömn.... Aja vi får se

..... speachless

På söndag den 21/7-2013 klockan 17.55 Somnade min hjälte in.
Min stöttepelare genom livet. Min Pappas kropp orkade inte mer. Som jag skrivit förut fick vi veta för lite över en månad sen att han led av pancreascancer, vilket är cancer i bukspottskörteln. Antagligen något han haft i kroppen sen vi fick veta att han hade "diabetes" förra hösten. Om han egentligen skulle haft diabetes även utan cancer är inget vi vet, vi vet bara att "diabetes" är första symptomet på hans variant av cancer. Men läkarna kollade inte upp något mer eftersom tabletterna funkade trots att han sökte hjälp flera gånger efter. I december blev han sjukskriven på grund av smärtor i ryggen, en lång utredning inleddes där läkarna påstod till en början att inget var fel på honom. Dom skickade honom till massörer, osteopater och träning. De påstod sig att han skulle träna bort smärtan. Resten av ordningen har jag ingen större koll på, men han fick tillslut veta att han hade artros. Men trots detta och alla mediciner de gav han för smärta blev inget bättre. Han fortsatte söka hjälp men det enda han fick höra var att de va psykiskt, så dom skickade honom till Kuratorer/psykologer och gav honom nervpiller och mer eller mindre kallade han galen som han sa.  Han va fortfarande sjukskriven.

I mitten/slutet på juni svullnade hans ben upp. Så min syster körde honom till akuten här i Karlstad, där han inte varit förut. Äntligen tog någon honom seriöst. Dom la in honom och började göra en massa tester. Det första de fick fram var att han hade blodproppar i lungorna. inte en utan flera. Han hade dessutom kanske haft en tyst hjärtinfarkt. Men de va inget dom kunde se ordentligt. Han fick veta att han skulle få sprutor för propparna för att lösa upp dom så andningen kunde bli bättre. Han fick ligga kvar i ytterligare en dag eller två (jag kommer inte ihåg) eftersom dom väntade på svar på prover och röntgen osv. Någon dag fick jag ett samtal där pappa gråter och frågar mig om jag kan hämta Elena från bussen och köra henne till sjukhuset. Jag förstod att något var allvarligt. Pappa gråter inte...Han sa att han måste prata med mig när han lugnat ner sig, och att han bara skulle ringa Elena och fråga när hon är framme.   Han ringde upp på nytt efter att Elena hade sagt att hon kan gå, och gråter fortfarande. Jag frågar vad det är som händer och det första han säger är att han kommer hamna bredvid farfar snart och brister ännu mera ut i gråt och berättar att han har fått pancreascancer. Han frågar om jag kan köra hem dom och det gör jag självklart.

Väl hemma i Storfors hämtar vi upp min faster och åker hem till Systrarna. Pappa berättar för alla att det är cancer i bukspottskörteln som har spridit sig till levern och magen. Att det inte finns något som kan göras. Det enda han läkarna sa var att han kunde ha ett par månader till två år, beroende på hur de artar sig.

Krossade satt vi i familjen där. Gråtandes, chockade och arga på sjukvården som han haft tidigare.
Hittar man denna cancer i det tidigaste skedet så finns det i alla fall en möjlighet att överleva. Inte stor, men den finns.

Vi försökte leva vidare både jag och mina syskon och resten av familjen. Göra det bästa av situationen. Men när jag skulle hälsa på för två veckor sen, då jag även skulle hälsa på min Madeleine och hennes lilla Lovisa, så hade pappa fått massa vätska i buken. Han var som en uppblåst ballong. Jag sa att jag kör honom till akuten efter jag varit till Madde en sväng. Han sa att han inte ville till sjukhuset för han ville inte bli inlagd, och han var rädd för smärta. Men vi åkte in med honom tillslut iaf.

Han kom aldrig hem mer. Det var som han visste.

Läkarna började tömma honom på vätska. Redan första dagen tömde dom närmare 6 liter. Efter de fick dom tömma varje dag för det blev ny vätska. Vi slutade räkna vid 20 liter..

Han började få smärtstillande och vätskedrivande. Jag var där flera gånger den första veckan. Hälsade på, köpte bär och smsade med Pappa. Hans kusin tog med honom till Putte i Parken och dom satt utanför och lyssnade till Ulf Lundell. Det gjorde hans dag. 

På söndagen skulle jag åka och hämta fiestan som pappa sa att jag skulle få, samt fira mormor.
Jag kom till Mormor, åkte vidare för att hämta bilen, Åkte och hälsade på Madde lite snabbt - tog en kaffe. Sen var jag på väg till Mormor igen, Jag hann till Filipstad. Då ringde Elena och sa att pappas lever har slutat att fungera. Att läkarna inte visste om han hade timmar eller dagar. Jag svängde in hos Mormor, hämtade mina saker i bilen och åkte till sjukhuset.
Han var riktigt dålig.

De kommande dagarna var en bergochdalbana gällande pappas ork. Ena stunden orkade han sitta och försöka prata. Andra stunden ville han bara sova. För varje dag han va inlagd gick han även ner mer och mer i vikt då han inte orkade äta ordentligt. Jag var där mer eller mindre varje dag förra veckan.

I fredags började han få problem att svälja på riktigt, orken var borta och man såg honom bara glida längre och längre bort.

I söndags skulle jag varit där och hälsat på, men på grund av oro och allt därtill så hade jag sovit 3 timmar och kände att jag inte orkade. Hade pratat med Faster om en konversation med en annan släkting och grät över den, hon sa att hon skulle prata med personen i fråga. En timme senare ringer hon. Jag trodde det var angående samtalet. Hon säger att pappa har somnat in.

Resten av den dagen är ganska blurrig. Jag vet att jag bröt ihop i köket efter samtalet när jag samtidigt ropade till mamma vad som hänt. Mamma helt förtvivlad över hur jag ska reagera får panik, medan jag sitter i köket och gråter. Samtidigt var jag egentligen på väg för att fotografera en vän. nån minut efter jag bröt ihop var jag åter samlad igen. antagligen chocktillstånd. Jag var helt hundra på att jag inte ville åka till sjukhuset och se honom där. Jag berättade för min vän, hon sa att hon kör mig dit om jag vill men att hon gjorde som jag ville. Vi började fota, eftersom jag i mitt chocktillstånd tyckte de var vettigt? Blev bra bilder iaf. Ringde sen till Maria. Hon sa att hon tyckte jag skulle komma dit. Att dom ville det. Så jag åkte. Redan på väg upp började tårarna komma. Men när jag tog i dörren och skulle gå in, då kom allt. Jag såg pappa ligga där så fridfullt och jag bröt ihop totalt.  Vi satt där, familjen, och sörjde och sa hejdå.

Jag gav pappa en sista kram, grät i hans öra och sa farväl.


Hela upplevelsen i Söndags är totalt surrealistisk. Det kändes som om jag stod bredvid mig själv och såg hur jag och alla andra reagerade. Det var som om min själ inte var i mig. Som om allt var på film.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska må eller reagera. Det kommer väll inom sin tid.
Jag vet bara att livet kommer vara så tomt utan dig Pappa...

Vila i frid nu Pappa.

Ilpo Piispanen

1958.12.25 - 2013.07.21

Vila i Frid. 

Sleeping with sirens

Inatt har jag inte fått många timmars sömn. Men vad gör det så länge som jag vaknar utvilad? eller åtminstone inte trött. Vaknade av mig själv fyra och var för pigg för att somna om. Och eftersom jag ska börja med nya rutiner idag kanske de e lika bra. Somnade dock vid ett så vi får se hur länge av dagen jag klarar av.

and as the time passes, all we do is wait

Det känns som det enda vi gör är att sitta och vänta. Vänta på ett resultat vi vet är mer eller mindre oundvikligt. Det tar så hårt på mig att se honom lida, även om jag inte visar det utåt när jag är där.
Han behöver inte känna och se hur ledsen jag är, han mår nog dåligt redan som det är. Men för varje dag som går vet jag att det är ett steg närmare det där samtalet. Samtalet jag egentligen inte vill ha. För varje kväll ökar min ångest över att förlora den person som stått mig som närmast och alltid ställt upp för mig. Den person som fostrat mig sen barnsben och alltid velat mig väl. Personen som lärt mig cykla, hjälp mig med läxorna, ställt upp och peppat mig när jag idrottade som mest. Personen som stod längst fram när jag klarade skolan och tog studenten, som träffade min första seriösa pojkvän. Människan som alltid hade en hundralapp till övers när jag gick arbetslös och inga pengar var kvar. En person som lärt mig moral och att vara stark. Personen som lärde mig köra bil, och betalade för hela mitt körkort. Nu vet jag att för varje dag som går så glider du längre ifrån mig, ifrån oss. Vi systrar sörjer redan, innan du ens är borta.

Varje gång jag hälsar på dig slår det mig bara hårdare och hårdare i ansiktet. Hur skör du är idag. Hur ont du måste ha.


Jag sitter här med tankarna enbart på dig pappa. Jag vill inte att detta ska ske. Jag vill att du ska få träffa dina barnbarn, min framtida man. Jag vill att du ska lämna bort mig om jag skulle vilja ha ett kyrkbröllop. Du är för ung för att drabbas av detta! Jag är så arg på denna orättvisa värld, men jag vet inte ens hur jag ska hantera det.

Pappa, Jag Älskar Dig!

Life is the biggest dissapointment of all

Han är arg idag. På livet tror jag. Han sitter och sover. Tröttare än någonsin. E håller på att bryta ihop, jag lika så.  Jag känner mig hjälplös. Tror hon känner lika.  Han tycker hon tjatar men hon vill ju bara väl. Hon vill att han ska bli frisk, om inte annat iaf slippa smärta. Jag ska vara här större delen av dagen. Så E får åka hem en sväng och få en paus från allt. Hon behöver det. Kan inte tänka mig vad hon får utstå varje dag. Jag klandrar honom inte, jag skulle också vara arg på världen. Vara trött på att folk behandlar mig som ett barn. Trött på mediciner och läkares utlåtanden. Trött på att allt smakar skit och att inte orka något. Han är min pappa men han ser inte ut eller beter sig som min far. Sjukdomen gör sitt, verkligen .. 

Jaha..

Idag har pappa verkat piggare, i alla fall om man jämför med igår. Han har suttit uppe länge, innan han precis bestämde sig för att vila lite. Doktorn kan inte avgöra om han lever en månad till eller inte . Men han har stor chans att klara sig veckan ut iaf. Jag ska fixa sjukskrivning , pallar inte jobba och sitta där låst när min älskade pappa är så sjuk, går inte . 

Damn you

Nu har levern lagt av. Så ar spenderat kvällen på sjukhuset med familj och min käre far. Ska dit imorgon igen, som tur är får jag skjuts då. Jag har en sån dålig magkänsla . Jag vill inge mer

Älskade papi

I'm not feeling all well today he said

Hälsade på papi idag. Han mår inte riktigt bra. Inte så konstigt kanske. Dom har hittills tömt honom på 10 liter vätska som legat utanför tarmarna och tryckt. Körde in honom på akuten i tisdags då jag var och hälsade på och insåg att han var svullen som en vattenballong runt magen. Idag fick jag veta att pappas galla går rätt ut i blodet istället för till magsäcken, vilket gör att han är väldigt gul just nu. Så när han är lite starkare ska dom operera in en tub mellan gallan och magsäcken så han ska orka lite mer. Han får inte i sig någon näring direkt nu. Han orkar inte äta.

Jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är där. Jag känner mig så hjälplös. Vill bara ta bort allt det onda på honom, ge honom något hopp. Det verkar som han redan gett upp. Förutom det faktum att han ska ordna till det innan han kastar in handduken och att han ska rösta i valet nästa höst. Men han är så svag. Jag har aldrig tidigare sett min far så svag.

Jag har fått en ny respekt för Elena nu. Hans fru. Har tidigare tvivlat på allt gällande henne, för vi har haft våra motgångar och bråk. Men som hon finns för pappa nu värmer mitt hjärta och får mig se den person hon egentligen är. 

Min pappa som alltid har varit så stark, givmild, glad och med glimten i ögat ser nu mest livlös ut. Jag ser inte ens om han ler eller inte. Fast han orkar inte ens det. Att le är en svårighet både psykiskt och fysiskt. Han har närmare till gråt 24/7 än vad jag någonsin haft. Om jag känner mig hjälplös kan jag bara förstå hur han känner sig. Jag vill bara ordna allt för honom. Veta vad jag kan göra för att minska på stressen han känner inför allt som måste göras. Ordna allt så att han kan fokusera på att må så bra som han kan. Jag har innan sjukdomen endast sett min far gråta en gång, och det var när farfars begravning ägde rum. Men sedan han fick beskedet så har jag upplevt min far gråta fem gånger. Det är mer än jag sett under min livstid. Min Pappa.


Inte nog med allt detta så vet jag inte min roll i det hela. Vet inte vart jag ska vara, tänka eller göra. Ena sekunden är jag Therese, den personliga assistenten åt min mamma som har en kronisk sjukdom. Andra sekunden är jag Therese, Min fars kopia och dotter, hans avbild i kvinnlig form på så många sätt. Therese med sin älskade cancersjuka pappa som vi inte vet kommer överleva året eller hur det kommer gå. Vi vet inget. Tredje stunden är jag Therese, den stöttande systern som försöker vara stark och inge ett lugn inför mina syskon, för att en av oss måste hålla oss samman. Fjärde stunden är jag Therese den känslokalla brorsdottern som inte reagerar när döden stirrar mig i ögat. Åtminstånde känns det så.
Femte stunden är jag Therese, den stöttande vännen som lyssnar på andras problem och finns där för dom...

Men vem jag verkligen är så är jag bara Therese, som vill vara ifred. Få gråta, få känna och hinna smälta och reagera på det som sker. Jag har inte greppat det själv. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet att mina vänner och familj finns för mig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor i meningar så att jag kan förklara hur jag känner mig. Det hjälper inte heller att folk påpekar det självklara i situationen, att det inte låter bra. Jag vet inte själv hur jag känner mig.

Men jag har inte tid att känna efter, inte tid att gråta eller smälta. Allt är en ond spiral. Bryter jag ihop som jag vet att jag kommer göra om jag släpper efter och faktiskt inser hur allvarligt läget är så vet jag inte om jag kan funktionera i vardagen på ett bra tag. Och kan inte jag funktionera i vardagen så kan jag inte jobba, kan jag inte jobba så får en av de andra assistenterna jobba dubbelt upp då vi inte fått in vikarier än. Inga som kan hoppa in i alla fall. Då har inte mamma några anställda under tiden och själv klarar hon sig inte. Och hon verkar inte förstå att det är även för hennes skull jag inte brutit ihop än. För hur skulle min älskade mamma klara sig om hon blev av med den assistens hon har. Om hon bara visste hur fruktansvärt jag mår. Om alla bara visste.

En balansgång mellan apati och raseri.

En berg- och dalbana utan slut

Tydligen börjar det bli värre? Är det för att ovissheten släppt? Eller har han redan gett upp hoppet? Eller går det fortare än vad dom trott? Huvudet snurrar. 

Falska människor , lögner och depression

Idag ar varit lite av en omtumlande dag om man riktar energi och tid åt mitt psyke. Ena sekunden vill jag skrika, gråta och slänga saker. Andra sekunden låtsas jag som ingenting har hänt. Och tredje vill jag mer eller mindre bara ligga och stå i så länge och intensivt som möjligt för att glömma eller tänka på annat. Mitt i all min misär som kommer att pågå ett bra tag framöver så får jag veta olika saker. Lögner från folk i min innersta närhet, så när man bara kan komma mig, som egentligen är om en skitsak - men tar hårt just eftersom det är en lögn. Falskhet utan dess like från en person som försöker framstå som en godhjärtad människa . Mitt i allt har jag också funnit trygghet och tröst hos personer som vid vissa tillfällen verkat otippade för jobbet som stöttepelare. Jag är glad att jag har er. Tillåmed den som är mest otippad . 

Jag kan fortfarande inte förstå vad som just nu händer omkring mig och det känns som om jag varken har tid eller energi att känna efter även om jag vill och borde. Allt känns så overkligt. 

Nej nu sova . Jobb mellan 04-08 imorgon 

min älskade far...

Har varit några omtumlande dagar och det är inte över än. I måndags började det med att pappa fick reda på att han hade blodproppar i lungorna efter att ha blivit röntkad som jag förstod det som. Vi trodde allt var frid och fröjd och att, nu kanske han bli lite bättre.

Någon timme senare får jag ett telefonsamtal.
Pappa gråter i andra änden och frågar om jag har ledigt och om jag kan komma dit, till sjukhuset.
- Självklart kan jag det sa jag.
Han frågade om jag kunde hämta upp Elena och lämna henne på sjukhuset med samtidigt.
- Absolut

Han skulle bara ringa och kolla vart hon var och han skulle ringa upp mig snart och han sa att han vill prata med mig när han har lugnat ner sig lite. .
Jag tittar på mamma och Sofie som var i samma rum och inser att något är fel. Jag säger till dom att, "nu nu är det något som inte stämmer, nu är det något allvarligt"
När han fem minuter senare ringer upp mig sitter jag på toa men svarar ändå eftersom jag visste det var viktigt.

I andra änden säger han att jag inte behöver hämta Elena, att hon går ut till sjukhuset.
Jag säger till pappa att jag kommer sen ändå. I andra änden håller han fortfarande på och gråter hejdlöst.
Bara den delen gav mig kårar. Pappa gråter inte. Normalt sett gråter han inte.
Jag frågar vad som händer och vad läkarna säger.

- Jag kommer ligga brevid farfar snart. Jag har fått cancer i bukspottskörteln och det finns inte mycket dom kan göra. Så jag får åka hem idag, kan du köra hem mig och Elena sen?

- Självklart.

Jag håller mig sansad och lugn under samtalet mest för att undermedvetet lugna pappa.
Han säger att han hör av sig när han vet vilken tid han får åka hem.

Jag går ut i köket, tittar på mamma med vad jag kan tänka mig, var en tom stirrande blick och säger.
- Pappa har fått cancer i bukspottskörteln, och dom vet inte hur länge han har kvar.

Lika tom men samtidigt chockad blick fick jag tillbaka av de två.


Dagen gick och jag var lite borta i huvudet, det är jag väll ännu i skrivandets stund, och väntade och väntade. Pappa hade även sagt att jag inte skulle berätta för mina systrar än då han ville göra det själv direkt när han kom hem istället.

Sagt och gjort. Vi åkte hem till storfors. samlade alla inklusive faster i köket för att han ville berätta allt för dom. Resten av samtalet är ganska luddigt. Det mesta jag kommer ihåg är att han berättade att vi ska inte vara ledsna utan det är han som ska vara det då han inte kommer kunna hjälpa oss mer, för han vill vara kvar och finnas för oss och hjälpa oss.

Jag vet att allt han sa var världens finaste ord, och jag har aldrig sett eller hört min far så känslosam i hela mitt liv. Jag vet att sekunden han berättade om sin cancer och hur den har spridit sig till levern och magen så gick våra liv i kras. Jag hörde Maria och Petra bryta ihop och upprepa ordet nej, flera gånger på rad.
Petra blev apatisk men hyperventilerade på samma gång. Elena bröt ihop. Jag bröt ihop eftersom jag kände så för alla andra och hur ledsen jag själv var och hur ledsen pappa var. Trots detta höll jag mig ganska lugn, jag visste att jag måste köra sju mil hem till Karlstad och jag måste jobba de kommande tre dagarna. Jag kan inte bryta ihop än. När jag gick utanför dörren bad Elena mig att höra av mig ofta, om jag orkade. Jag sa till henne att jag kommer höra av mig så mycket jag kan.

Men sammanbrottet ligger på gränsen mellan hejdlöst gråt och skratt för att undvika tänka, för att glömma för stunden och för att klara av dagarna fram till jag kan släppa allt.

Natten efter spenderade jag i Sofies säng. Gick upp tidigt och gick hem
Jag kom hem och la mig i sängen och kände att jag måste skriva sms till pappa.

"Pappa, även om vi har haft våra duster så är du verkligen min idol och
förebild och jag vet inte vad jag hade gjort utan dig många gånger. 
Du har hjälpt mig igenom så mycket och lärt mig vad moral är och att
man alltid ska göra rätt för sig. Även om jag verkade sansad igår är mina tankar på 
tusen håll och jag går på gränsen att bryta ihop när som helst. Nu får vi göra det bästa 
av tiden ihop! Jag älskar dig pappa, verkligen. Trots att jag sällan säger det. 
Du är en av de starkaste personerna jag känner och jag beundrar att du vågade stå där igår och berätta allt för oss"

Svaret jag fick av var ord som jag aldrig hört/läst förut av min far. 

"Dina ord värmer mig djupt i mitt hjärta, jag älskar dig också fast 

jag inte talat om det. Jag vill att ni ska ha framgång i livet och allt 

som det innebär, och att ni är juste mot varandra. din älskade PAPPA! Vi hörs! "

Där bröt jag ihop, bara för en minut, där jag satt ute på Bergvik 

Nu kanske du som läser anser att jag blottar för mycket. Men skrivandet är ett av de bästa sätten för mig att uttrycka mig och bearbeta saker som händer. I detta fall vet jag inte hur jag ska bearbeta detta men måste börja någonstans. Det är också ett sätt för mig att förklara för mig själv och andra vad som verkligen hände i tisdags. Det hela är så surrealistiskt och ogreppbart. Dels för att jag själv hanterar det hela så fruktansvärt konstigt och dels för att jag bara går och väntar på att någon ska säga att dom skämtar med mig, eller att allt har varit en dröm. För så känns det. Som om jag går i en drömvärld dagligen. En mardröms värld, där allt är upp och ner - in och ut. 

Stundvis slår vissa saker mig som en blixt från klar himmel. Min kära Pappa kommer aldrig få känna sina barnbarn, Mina barn kommer aldrig få känna sin morfar, min far som är en sån replika av sin far och mor. Jag vet hur mycket jag avgudade min farmor och farfar. Min far är en form, perfekt stöpt efter dessa två underbara människor. Han skulle vara den bästa morfar ett barn har sett. Men nu kanske han inte hinner få chansen. Han kommer aldrig få se mig bli gift och skaffa en familj. Aldrig ha pinsamma middagar med mig och min blivande där han frågar ut min blivande vad han har för avsikter med mig. Han kommer kanske inte hinna se mig ta examen, om jag inte skyndar på nått så infernaliskt. Han kommer inte se mig den dagen jag blir av med mina skulder och jag är den lyckligaste personen i världen då tusen kilo tyngd kommer lätta från mina axlar.

Min pappa har cancer. Vi vet inte hur länge han har kvar.
Livet är skört, vårda dem du håller kär och visa hur mycket dem betyder.

And then came the dark

Bukspottkörtelcancer - Prognos och överlevnad

Chansen för överlevnad av cancer i bukspottkörteln är tyvärr idag ganska liten. Operation är den enda metoden för överlevnad, men tyvärr upptäcks i de flesta fall inte bukspottkörtelcancer förrän det är alldeles för sent för operation och chansen till bot är inte stor. Av de som kan bli opererade för att ta bort bukspottkörtelcancern blir endast circa 10% botade. Man kan dock genom cytostatikabehandling efter operation öka chansen för överlevnad till 20%. Prognosen varierar från person till person när det gäller cancer i bukspottkörteln och det är svårt att fastställa en prognos innan man vet hur allvarligt läget är hos varje individ, och innan man vet hur länge han/hon har haft bukspottkörtelcancer innan den upptäcktes. Har du fått veta att du har bukspottkörtelcancer så kan en orsak vara rökning. Det är den enda riskfaktorn som man känner till. Rökare löper dubbelt så stor risk som icke-rökare att få cancer i bukspottkörteln, enligt undersökningar..

...

Inte det roligaste beskedet för dagen...

as I grow older

det är exakt nio dagar kvar tills jag är så kallad vuxen. eller ja det har jag väll varit länge, men nu blir jag 25. Jag har bävat för denna dagen och ångesten tränger sig på mer och mer. En inre stress ökar. Jag vill få bitarna i mitt liv att falla på plats, men ack så svårt det är.

Jag vill inte hatta runt längre. vill bara träffa någon som gör mig lycklig. Punkt

De senaste dagarna.

Har jag funderat mer och mer på om jag verkligen är sjuk eller inte.
Måste verkligen byta läkare, för det värsta som finns är när du inte har något förtroende för din doktor.
Att du känner att dina problem inte blir tagna på allvar.


Måste även ta till något drastiskt när det gäller dagens boendesituation. Bara den tär på mitt psyke värre än värst. Tacka gudarna att jag har gymmet, min svettiga fristad. Där lämnar jag telefoner och omvärlden åt sidan.

just nu

vill jag bara kravla ihop i en boll och dö. den ständiga samheten tar kål på mig. Måste få vara för mig själv utan att bli störd. Hur jag ska lyckas vet jag inte. det är alltid något. något som stör eller måste göras. Att då dessutom inte ens få vara själv i sin egna lägenhet - eller bli lämnad ifred vid ickejobb är frustrerande och mentalt påfrestande. fya leden

Vill inge mer ..

Jag känner mig trängd i mitt eget hem, aldrig någon lugn och ro, aldrig får man njuta av ensamhetens tystnad och bara vara och göra precis som man vill. Det här var verkligen en av de dummaste ideerna jag haft även om jag skulle göra det igen. Vill bara få vara ensam och sova ut och ha det lugnt. 

Ångest är underbart

Så nu är de dags för promenad nummer tre för idag . 

Dumt att visa intresse

Så jäkla dumt att tänka tanken på nått bättre. Blir bara fel ändå. Den enda du kan lita på är dig själv så nu är det jag och mig mot världen! 

Utmattad

Jag orkar snart inte mer. Inte en natt på 3 veckor har jag fått sovit sammanhängande . Känner mig utnyttjad och totalt utmattad , fya .

Beautiful lie

Lie awake in bed at night
And think about your life
Do you want to be different?
Try to let go of the truth
The battles of your youth
'Cause this is just a game
[Chorus:]
It's a beautiful lie
It's the perfect denial
Such a beautiful lie to believe in
So beautiful, beautiful lie it makes me
It's time to forget about the past
To wash away what happened last
Hide behind an empty face
Don't ask too much, just say
'Cause this is just a game

Lita alltid på magkänslan. Då slipper du bli sårad.

Den enda man kan lita på är sig själv

Oroarn delux

Jag oroar mig då för allt. haha


imorgon blir de jobb på megashop. Sen dra till mami och jobba resten av helgen :)

Ångest delux

Dumt att böra öppna nya dörrar, känns det som, när dom ändå blåser tillbaka i ansiktet lika snabbt . . .

Right here waiting...

I know I've been mistaken,
but just give me a break and see the changes that I've made.
I've got some imperfections,
But how can you collect them all and throw them in my face 
 But you always find a way to keep me right here waiting
You always find the words to say to keep me right here waiting
And if you chose to walk away I'd still be right here waiting
Searching for the things to say to keep you right here waiting
I hope you're not intending
To be so condescending, it's as much as I can take.
And you're so independent, you just refuse to bend
So I keep bending 'till I break
But you always find a way to keep me right here waiting
You always find the words to say to keep me right here waiting
And if you chose to walk away I'd still be right here waiting
Searching for the things to say to keep you right here waiting
I've made a commitment, I'm willing to bleed for you
I needed fulfillment
I found what I need in you
Why can't you just forgive me?
I don't want to relive all the mistakes I've made along the way...
But I always find a way to keep you right here waiting
waiting
I always find the words to say to keep you right here waiting

But you always find a way to keep me right here waiting
You always find the words to say to keep me right here waiting
And if I chose to walk away, would you be right here waiting
Searching for the things to say to keep me right here waiting

Selfdestruct and die..

Det känns som jag är riktigt jävla skadad. Jag tror alla spelar nått jävla spel med mig jämt, vare sig det är vänner eller icke. Som om jag blir grundlurad gång på gång men ändå inte. Jag har svårt att tro att någon menar allvar med mig, så när jag väl träffar någon som jag är ett uns ( eller okej lite mer än ett uns :$) intresserad av att lära känna mer och veta vad det är för människa så blir jag som en hypokondriker fast på ett känslomässigt plan och tror allt är fel även om det inte är det.
Jag måste lära mig att chilla ner. Allt går inte på två minuter liksom. Det vet jag mycket väl. Men ändå så kommer dom där tankarna man inte vill ha. Vill inte vara så här skadad. Jag är en sån människa som tycker att man inte ska ses/höras varje dag. Att man ska ha sin egen del. Att saker ska ta sin tid. Så varför spelar min hjärna mig ett spratt?


Skitsamma.

Beställde extensions idag. så inom en månad har ja långt hår igen. och som jag har saknat det. Finns nästan inget som gör mig lyckligare <3

Jag hatar...

Mitt dåliga äckliga självförtroende som gör att jag förstör allt för mig själv innan jag ens fått chansen . Börjar direkt att tvivla på mig själv och vad jag tror är sant . Orkar inte . Fan vad dumt det är att öppna upp sig för nya människor, det ger en bara paranoia och dålig självkänsla . Tror jag stänger in mig ett tag..... Eller drar ut och super mig dyng. Beror på vad som känns bäst för stunden...

Fetingångeeest

Vad har jag gjoooooooort >.< jag
Örker inte med mig själv . Jobbigt as hell att vänta på svar, speciellt när man är så nojjig som mig :/

Jag har en surfplatta.

Huhi . Imorgon är det utbildning som gäller :)

Sleepless nights

Jag hatar när jag inte får sova ordentligt. Jag blir som en zombie. Trött, seg och et förstörd. Inatt har jg fått sova i 2h intervaller och har sammanlagt vaknat 6-7 ggr . Så inatt blir det att använda propavan igen så jag får bli människa igen

Måndag imorgon..

I morgon blir det första dagen tillbaka på solareturen efter min sjukskrivning. Känns både bra och dåligt. Men å andra sidan vet jag att jag är där imorgon men att jag eventuellt bara är där halvdag på tisdag, och sen får vi se hur resten av veckan ser ut.

Jag har många småsaker som jag stör mig på just nu hos människor. Eller speciellt på vissa i min närhet. ( absolut inte mina närmsta vänner nu utan ah). Blir så fundersam om hur vissa tänker och varför dom gör som dom gör. Att lägga skuld på något som inte var mitt beslut. Men men sånt är livet.

Igår hade jag en riktigt fin kväll med Malin och Emelie. Satt och kikade på mello och drack vin och tjötade. sen drog jag och Em ut på krogen. Dansade massa, träffade gamla och nya vänner. Sen hade jag ett långt trevligt telefonsamtal. Alltid mysigt ;)

Ikväll ska jag försöka komma i säng tidigt då jag ska ut på promenad klockan kvart i sju på möran. Finnt det

Ibland blir man bara så trött ..

Jag hatar mitt sömnmönster. Jag hatar hur mitt sömn varit inatt. Jag hatar att jag helt plötsligt blivit så jävla frösen av mig.

Igår kväll låg jag och frös så inni hvete. Så på mitt duntäcke fick jag lägga mitt andra täcke. Varmt blev det tillslut såklart men då kändes det istället för tungt när jag skulle röra på mig. Men jag tänkte bättre det än att frysa. Trodde jag , Inatt har jag vaknat fyra gånger plus två gånger som jag legat halvvaken och vridit och vänt mig. Jag är ju inte direkt pigg idag kan ja lova :/

Att bli bestämd

Jag måste lära mig att sätta ner foten mot mig själv. Att tala om för mig själv att nog är nog. Annars kommer jag aldrig komma någonstans med denna träning . Imorgon ska jag försöka ta mig upp i hyfsad tid och dra iväg till gymmet. Innan det ska jag äta en hälsosam frukost och no questions asked. Till lunch blir det hemmagjord sallad och kräftor. . Imorgon blir det inget sött för min del. ! Nu sätter jag ner foten åt mig själv . Jag ska komma tillbaka till mina rutiner! Jag måste börja må bra över mig själv igen . Orkar inte må som jag gör just nu.

And sometimes I win over the darkness

Så stolt över mig själv just nu.
Jag har, mot alla odds (då jag är stressad och har ångest över allt) LYCKATS STÄDA OCH DISKA <3
Är så nöjd över mig själv och min bedrift.
Det kanske låter löjligt men just nu är dom enklaste sakerna de allra svåraste att fullfölja :)

Snart blir det mys med Caroline.
Eventuellt kanske jag kan lura med mig Stine och Sofie? Only faith will decide ;D

Unless it's not over, lets kiss it goodbye

Känns som jag aldrig kommer komma ifatt med mitt liv.
Det ena avlöser det andra. Och hur mycket jag än kämpar så kommer jag inte närmare mitt mål.
Jag orkar inte längre.

And the smallest thing becomes the world.

Blödig.se

Började nyss gråta för att inte syrran kommer hit och umgås imorgon. Hur patetisk är jag inte egentligen.
Det värsta är att när jag får såna dalgångar så plötsligt så är det enda jag kan tänka på godis. Att tröstäta.
Jag har sen länge förstått att beteendemönstret sitter på djupet men det var inte förrän nu som de verkligen slog mig hur djupt det egentligen sitter. Så nu sitter jag här, sårad, sötsugen och ledsen utan större anledning. Och istället för att prata med någon om hur jag egentligen mår tar jag till mat eller med rättare sagt godis/sötsaker. Jag vet seriöst inte hur länge jag kommer orka hålla uppe denna fasad för alla andra, när jag egentligen bara vill krypa upp i någons famn och gråta tills tårarna tar slut, och höra att allt kommer bli bra igen. Det sjuka är att det känns inte som om det hjälper att prata med vännerna om det.

Jag har miljoner tankar i mitt huvud och ännu flera känslor. Vart ska jag ta vägen?

The day that misery seeks company..

Imorgon blir det att öppna sitt hjärta, sina känslor och tankar för ytterligare två personer. Detta för att kunna se om det finns något ljus i min långa tunnel som aldrig tycks ta slut. Jag hoppas verkligen jag blir tagen på allvar. Jag hoppas.


Idag har MysCarro vart här en sväng och hållit mig sällskap när jag plockat lite här hemma.

Tidigare idag var även jag och Sofie iväg och hälsade på Mormor som legat på sjukan. Trots omständigheterna var det ingen på avdelningen som var lika rapp i käften som hon :) Som tur är fick hon komma hem idag :)

The walls are closing in..

Känns inte som om någon tar mitt mående på allvar. Vet inte vad jag ska göra. Jag sitter fast i en grop som jag inte tar mig ur. Små saker blir till stora, vill mest gråta hela tiden. Varför är det ingen som förstår när jag försöker förklara. Varför är det ingen som tycker att jag för rätt val som försöker ta tag i mig själv. Jag behöver fokusera på mig och enbart mig . Fortsätter jag så här kommer jag förstöra mig själv ...

Game over...

Vad som är riktigt svårt är att sätta ord hur jag känner mig. Att kunna förklara hur stressen äter upp mig inifrån även om det är något en "normal" människa ska klara av. Men är det något jag lärt mig om mig själv de senaste åren är att jag inte funkar som andra. Och när jag kommer in i den här onda spiralen som jag fastnat i är det omöjligt att ta sig ur den om jag inte omprioriterar.

Jag ska vara brutalt ärlig. Jag håller på att gå under, även om det inte alltid märks utåt. Jag har svårt att klara de enklaste sakerna. Bara att ta sig in i duschen är ett dilemma, det känns som om bara tanken tar all energi från mig. Att vakna eller ta sig upp på morgonen är näst intill omöjligt. Och att somna på kvällen är lika illa, knappt att sömntabletter hjälper. Det lilla dom hjälper gör att jag är 3 ggr så trött på dagtid med. Jag är stressad över alla mina jobb, stressad över ekonomin, min hälsa, mina vänners välmående, Min familjs välmående och alla småsaker som kommer till inom den sista kategorin (mina vänner vet vad det handlar om) Jag har svårt att slutföra meningar, och fastnar mitt i dom, för att glömma bort min tanke. Jag har svårt att komma ihåg saker jag ska ta hand om, och då säger de flesta att jag ska skriva upp i min kalender. Men detta hjälper inte heller då jag glömmer att kolla i kalendern.
                Min energi är som bortblåst. Det känns som jag bara vill sova bort vardagen. Allt är som en undermedveten stress och jag vill egentligen bara sjukskriva mig och få gå hemma och komma ifatt med mig själv. Andra kanske tror att jag överdriver och ibland funderar jag på det själv. Man känner sig som en hypokondriker. Jag vet att jag inte vill må dåligt. Jag vill vara mitt glada jag och känna mig som mig själv.

Men men. Tiden får utvisa vad som händer.

Who needs enemies when they got friends like you..

Just nu känner jag mig rent utav äcklad. Kan inte hjälpa det. Jag känner mej äcklad över hur vissa människor bara kastar bort en som gårdagens sopor. Hur människor kan vara så tvetydiga och fulla av dubbelmoral. uscha mejjen. På allt så kan man inte hjälpa att man känner sig sviken. För det är få jag öppnar upp mig för, och när jag väl gör de så önskar jag att jag kan lita på människan. Men icke.


Sorry va bara tvungen att få ur mig det där.


Idag är en ny dag. Jag och Frugan ska ta och gymma. Underbart! Ska bli så jäkla gött.
Bara svettas ur alla aggressioner och irritationer som vissa människor tar fram ur en.. Fya leden.

Blev förövrigt väckt av att två män stod i mitt kök och viskade. Mäkta läskigt. haha men dom var ju hur trevliga som helst sen efter när ja väl fick prata med dom :P

You can sleep when you're dead

Vaknade imorse av att jag hörde två (!) Karlar i mitt kök? Mäkta rädd ja blev då jag låg där i sängen i bara mässingen. Tror dom ska fixa ventilationen..


Måste verkligen ta tag i mitt liv. Ingen sömn får jag. Vet inte riktigt vart jag ska vrida och vända mig. Jag vill bara få rutin på min vardag. blääää

And sometimes late at night, I think of you

Ja. Mycket man kan tänka på en natt som denna. Tankarna flyger runt som ett enda virrvarr. Men men så är det ibland.


Imorgon kommer antagligen morbror för att kolla om de går att fixa min bil. Den är inte riktigt som den ska och det är förbannat jobbigt kan ja lova. Jag älskar min gamla pärla och jag vill ju att den ska funka.

För övrigt så har jag börjar komma tillbaka till mitt kreativa tecken i form av målning och andra roligheter och det känns underbart. Inte bara eftersom att jag känner att jag får ut någon slags energi från det, utan också för att jag älskar att se färdiga produkter. Är så jäkla sugen på att fota igen. Funderar på om jag kan be syrran ställa upp eller något. Eller någon av dom tre iaf.

Nej , nu lite korsord sen sova .

And sometimes i just want to sleep the day away

Idag är en sån dag när jag inte vill gå upp ur sängen. Jag vill bara ligga här och sova bort dag och natt. En av anledningarna är att jag vet att om ett par timmar kommer jag börja bli sötsugen, och inget sött har jag hemma. Och när de sätter igång då håller jag på att krypa ur mitt eget skinn. Känner mig som en jävla pundare. Jag hatar att va beroende av något , specielt nått så vanligt som socker . Bläää

Illa, jag mår iiiillla

Tänkte bara nämna att vissa får mej verkligen att må illa. Att bara vilja spy rakt ut på grund av dubbelmoral hycklerier. Fy fasiken. Känns underbart när man känner något sånt för någon man brytt sig om.

PUNKT.

Like watching newborn babies crack from work-related stress

Tror jag håller på att gå in i väggen . Somnade vid halv två inatt ca, och vaknade vid fem och har inte lyckats somna om sen dess . Dessutom börjar magkatarren göra sig påmind så även om jag är törstig så vill jag inte dricka något då halsbrännan och magsyran är olidlig.

Det enda positiva som hänt är väll att jag blev lite kreativ igår och faktiskt skissade för första gången på länge. Samt pusslade ihop en tavla från massa nemi-utklipp .

Aja. , ska väll försöka få nån mer timmes sömn . Wish me luck

Min nyårsoutfit för övrigt

Wooop

And what i thought would be a brand new start became a re-run

Jag orkar seriöst inte mer. Jag kämpar och kämpar för att komma ifatt. Men va händer? Jo jag åker på det ena och det andra bakslaget. Jag pallar seriöst inte mer.

Var jag inte deprimerad innan så är jag det nu. Hur mycket ska en människa behöva ta egentligen?

jaaaaaaaaaaaha

Det här nya året började ju bra.... eller inte...

Har vart mer eller mindre en otursdag för mig. Allt har gått fel mer eller mindre.
Vaknade imorse och kollade kontot. Helt plötsligt ligger ja ca1300 kr minus på det? varför vet jag inte.
Helt sjukt. Sen nu efter duschen så skulle jag sätta på mej myskläder. Rotar i min kasse med rena kläder som jag tvättade i söndags. Vad hittar ja där, jo ett Par BLÖTA trosor.... jag tänkte vafaaaaan och luktade lite närmre på dom, vad tror ni de va? Jo KATTPISS. Fy fan Milo.

Hoppas verkligen den här kastreringen jag gjort hjälper. Blir fan tokig annars >.<