Blödig.se
Började nyss gråta för att inte syrran kommer hit och umgås imorgon. Hur patetisk är jag inte egentligen.
Det värsta är att när jag får såna dalgångar så plötsligt så är det enda jag kan tänka på godis. Att tröstäta.
Jag har sen länge förstått att beteendemönstret sitter på djupet men det var inte förrän nu som de verkligen slog mig hur djupt det egentligen sitter. Så nu sitter jag här, sårad, sötsugen och ledsen utan större anledning. Och istället för att prata med någon om hur jag egentligen mår tar jag till mat eller med rättare sagt godis/sötsaker. Jag vet seriöst inte hur länge jag kommer orka hålla uppe denna fasad för alla andra, när jag egentligen bara vill krypa upp i någons famn och gråta tills tårarna tar slut, och höra att allt kommer bli bra igen. Det sjuka är att det känns inte som om det hjälper att prata med vännerna om det.
Jag har miljoner tankar i mitt huvud och ännu flera känslor. Vart ska jag ta vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar