Saknaden bara växer . . .

Vart jag än vänder mig och gör finns det något som påminner om dig pappa. Jag saknar dig mer än man kan tro och idag har jag varit så nära gråt fram och tillbaka. Jag är fortfarande nära till gråt. Jag vet inte vad det är för fel på min kropp. Jag måste lära mig att släppa lös mina känslor. Sluta vara så kontrollerad av mig själv och vad som förväntas. Jag vill bara få bryta ihop.... NU..

Jag vill bara ligga här i sängen, helt apatisk och sakna dig och sörja dig pappa. Bara om det är för någon dag. Få släppa ut allt jag känner. All ånger och all sorg.
Du är min älskade pappa, vare sig du är borta eller inte. Det känns som jag lever i skuggan av mig själv och hela tiden rör mig bredvid mig själv och väntar på att katastrofen ska komma. Som om jag själv iakttar mig själv som om jag vore en del av en film.

Jag saknar dig pappa. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig!!
Förlåt för allt. Alla dispyter och bråk. För alla elaka tankar jag haft om dig.
Förlåt för att jag trodde att jag var det svarta fåret och något du skämdes över.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.

En vecka

En vecka och allt känns fortfarande orealistiskt och konstigt.
Var hos mormor och morfar igår och gav lilla fiestan ett ansiktslyft. Det kändes bra iaf.

Inatt drömde jag om det omöjliga

Inatt drömde jag om dig igen pappa. Att du fortfarande var med oss och det fortfarande fanns saker vi kunde testa för att få dig frisk.

Men de va bara en dröm

pulsen ökar...

Fattar inte. Varje natt nu. En tanke om att jag mist min älskade far ploppar upp för en millisekund och helt plötsligt är pulsen igång och ångesten knackar på. Jag vet att det kommer bli lättare med tiden, men just nu är min saknad olidlig. Varje liten tanke eller minne om honom, varje gång jag får för mig att skicka ett sms så kommer jag på mig själv att han inte längre finns med oss i livet. Han finns säkert med mig jämt men inte på det sättet att jag bara kan plocka upp luren och ringa honom och höra hur han mår.

Jag gråter ikväll för första gången sen du gick bort. Inget hysteriskt gråt utan tårar av saknad. Att jag inte värdesatte tiden vi hade ihop mer och att jag ångrar alla meningsskiljaktigheter vi hade som fick oss att ryka ihop. Jag är för lik dig pappa! Vi var för lika. Men idag är jag stolt över att jag är din avbild.

Jag saknar dig.

Dålig dag.

Har en fruktansvärt dålig dag idag. Lättirriterad och retlig utan dess like. Arg på allt och alla även om jag inte borde. Jag har fått en ny dator nu iaf så nu ska jag bara ta och fixa ner PS på den så jag kan börja retuschera bilder igen och se vad de går för. Det här med windows 8 ör förbannat annorlunda och har lite svårt att vänja mig hur man använder det.

Annars då? Tomhetskänslan bara växer för varje dag.
Inatt fick jag sjuka tankar och ångesten bara steg. Det enda jag kunde tänka på var att pappa ligger i ett kylrum helt livlös. Bilden jag har i mitt huvud av det försvinner inte även om det är en bild som min hjärna hittat på hur den ska se ut.

För övrigt fyller syrran 20 idag. Jag har inte köpt något än. Vet inte vad hon vill ha heller för den delen.

Sleepless nights and I wonder..

Har så sjukt mycket funderingar om allt. På alla dessa har jag även sjukare tankar än jag vågar erkänna. Ångest är bara förnamnet just nu. Har tagit mina antidepp/ångestsämp idag as always, tagit kosttillskott för natten som ska hjälpa till att sänka stressnivåerna och jag har tagit en atarax.. Det + mina 2,5 h träning borde resultera i sömn. Ändå ligger jag här klarvaken efter bara två timmars sömn.... Aja vi får se

..... speachless

På söndag den 21/7-2013 klockan 17.55 Somnade min hjälte in.
Min stöttepelare genom livet. Min Pappas kropp orkade inte mer. Som jag skrivit förut fick vi veta för lite över en månad sen att han led av pancreascancer, vilket är cancer i bukspottskörteln. Antagligen något han haft i kroppen sen vi fick veta att han hade "diabetes" förra hösten. Om han egentligen skulle haft diabetes även utan cancer är inget vi vet, vi vet bara att "diabetes" är första symptomet på hans variant av cancer. Men läkarna kollade inte upp något mer eftersom tabletterna funkade trots att han sökte hjälp flera gånger efter. I december blev han sjukskriven på grund av smärtor i ryggen, en lång utredning inleddes där läkarna påstod till en början att inget var fel på honom. Dom skickade honom till massörer, osteopater och träning. De påstod sig att han skulle träna bort smärtan. Resten av ordningen har jag ingen större koll på, men han fick tillslut veta att han hade artros. Men trots detta och alla mediciner de gav han för smärta blev inget bättre. Han fortsatte söka hjälp men det enda han fick höra var att de va psykiskt, så dom skickade honom till Kuratorer/psykologer och gav honom nervpiller och mer eller mindre kallade han galen som han sa.  Han va fortfarande sjukskriven.

I mitten/slutet på juni svullnade hans ben upp. Så min syster körde honom till akuten här i Karlstad, där han inte varit förut. Äntligen tog någon honom seriöst. Dom la in honom och började göra en massa tester. Det första de fick fram var att han hade blodproppar i lungorna. inte en utan flera. Han hade dessutom kanske haft en tyst hjärtinfarkt. Men de va inget dom kunde se ordentligt. Han fick veta att han skulle få sprutor för propparna för att lösa upp dom så andningen kunde bli bättre. Han fick ligga kvar i ytterligare en dag eller två (jag kommer inte ihåg) eftersom dom väntade på svar på prover och röntgen osv. Någon dag fick jag ett samtal där pappa gråter och frågar mig om jag kan hämta Elena från bussen och köra henne till sjukhuset. Jag förstod att något var allvarligt. Pappa gråter inte...Han sa att han måste prata med mig när han lugnat ner sig, och att han bara skulle ringa Elena och fråga när hon är framme.   Han ringde upp på nytt efter att Elena hade sagt att hon kan gå, och gråter fortfarande. Jag frågar vad det är som händer och det första han säger är att han kommer hamna bredvid farfar snart och brister ännu mera ut i gråt och berättar att han har fått pancreascancer. Han frågar om jag kan köra hem dom och det gör jag självklart.

Väl hemma i Storfors hämtar vi upp min faster och åker hem till Systrarna. Pappa berättar för alla att det är cancer i bukspottskörteln som har spridit sig till levern och magen. Att det inte finns något som kan göras. Det enda han läkarna sa var att han kunde ha ett par månader till två år, beroende på hur de artar sig.

Krossade satt vi i familjen där. Gråtandes, chockade och arga på sjukvården som han haft tidigare.
Hittar man denna cancer i det tidigaste skedet så finns det i alla fall en möjlighet att överleva. Inte stor, men den finns.

Vi försökte leva vidare både jag och mina syskon och resten av familjen. Göra det bästa av situationen. Men när jag skulle hälsa på för två veckor sen, då jag även skulle hälsa på min Madeleine och hennes lilla Lovisa, så hade pappa fått massa vätska i buken. Han var som en uppblåst ballong. Jag sa att jag kör honom till akuten efter jag varit till Madde en sväng. Han sa att han inte ville till sjukhuset för han ville inte bli inlagd, och han var rädd för smärta. Men vi åkte in med honom tillslut iaf.

Han kom aldrig hem mer. Det var som han visste.

Läkarna började tömma honom på vätska. Redan första dagen tömde dom närmare 6 liter. Efter de fick dom tömma varje dag för det blev ny vätska. Vi slutade räkna vid 20 liter..

Han började få smärtstillande och vätskedrivande. Jag var där flera gånger den första veckan. Hälsade på, köpte bär och smsade med Pappa. Hans kusin tog med honom till Putte i Parken och dom satt utanför och lyssnade till Ulf Lundell. Det gjorde hans dag. 

På söndagen skulle jag åka och hämta fiestan som pappa sa att jag skulle få, samt fira mormor.
Jag kom till Mormor, åkte vidare för att hämta bilen, Åkte och hälsade på Madde lite snabbt - tog en kaffe. Sen var jag på väg till Mormor igen, Jag hann till Filipstad. Då ringde Elena och sa att pappas lever har slutat att fungera. Att läkarna inte visste om han hade timmar eller dagar. Jag svängde in hos Mormor, hämtade mina saker i bilen och åkte till sjukhuset.
Han var riktigt dålig.

De kommande dagarna var en bergochdalbana gällande pappas ork. Ena stunden orkade han sitta och försöka prata. Andra stunden ville han bara sova. För varje dag han va inlagd gick han även ner mer och mer i vikt då han inte orkade äta ordentligt. Jag var där mer eller mindre varje dag förra veckan.

I fredags började han få problem att svälja på riktigt, orken var borta och man såg honom bara glida längre och längre bort.

I söndags skulle jag varit där och hälsat på, men på grund av oro och allt därtill så hade jag sovit 3 timmar och kände att jag inte orkade. Hade pratat med Faster om en konversation med en annan släkting och grät över den, hon sa att hon skulle prata med personen i fråga. En timme senare ringer hon. Jag trodde det var angående samtalet. Hon säger att pappa har somnat in.

Resten av den dagen är ganska blurrig. Jag vet att jag bröt ihop i köket efter samtalet när jag samtidigt ropade till mamma vad som hänt. Mamma helt förtvivlad över hur jag ska reagera får panik, medan jag sitter i köket och gråter. Samtidigt var jag egentligen på väg för att fotografera en vän. nån minut efter jag bröt ihop var jag åter samlad igen. antagligen chocktillstånd. Jag var helt hundra på att jag inte ville åka till sjukhuset och se honom där. Jag berättade för min vän, hon sa att hon kör mig dit om jag vill men att hon gjorde som jag ville. Vi började fota, eftersom jag i mitt chocktillstånd tyckte de var vettigt? Blev bra bilder iaf. Ringde sen till Maria. Hon sa att hon tyckte jag skulle komma dit. Att dom ville det. Så jag åkte. Redan på väg upp började tårarna komma. Men när jag tog i dörren och skulle gå in, då kom allt. Jag såg pappa ligga där så fridfullt och jag bröt ihop totalt.  Vi satt där, familjen, och sörjde och sa hejdå.

Jag gav pappa en sista kram, grät i hans öra och sa farväl.


Hela upplevelsen i Söndags är totalt surrealistisk. Det kändes som om jag stod bredvid mig själv och såg hur jag och alla andra reagerade. Det var som om min själ inte var i mig. Som om allt var på film.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska må eller reagera. Det kommer väll inom sin tid.
Jag vet bara att livet kommer vara så tomt utan dig Pappa...

Vila i frid nu Pappa.

Ilpo Piispanen

1958.12.25 - 2013.07.21

Vila i Frid. 

Sleeping with sirens

Inatt har jag inte fått många timmars sömn. Men vad gör det så länge som jag vaknar utvilad? eller åtminstone inte trött. Vaknade av mig själv fyra och var för pigg för att somna om. Och eftersom jag ska börja med nya rutiner idag kanske de e lika bra. Somnade dock vid ett så vi får se hur länge av dagen jag klarar av.

and as the time passes, all we do is wait

Det känns som det enda vi gör är att sitta och vänta. Vänta på ett resultat vi vet är mer eller mindre oundvikligt. Det tar så hårt på mig att se honom lida, även om jag inte visar det utåt när jag är där.
Han behöver inte känna och se hur ledsen jag är, han mår nog dåligt redan som det är. Men för varje dag som går vet jag att det är ett steg närmare det där samtalet. Samtalet jag egentligen inte vill ha. För varje kväll ökar min ångest över att förlora den person som stått mig som närmast och alltid ställt upp för mig. Den person som fostrat mig sen barnsben och alltid velat mig väl. Personen som lärt mig cykla, hjälp mig med läxorna, ställt upp och peppat mig när jag idrottade som mest. Personen som stod längst fram när jag klarade skolan och tog studenten, som träffade min första seriösa pojkvän. Människan som alltid hade en hundralapp till övers när jag gick arbetslös och inga pengar var kvar. En person som lärt mig moral och att vara stark. Personen som lärde mig köra bil, och betalade för hela mitt körkort. Nu vet jag att för varje dag som går så glider du längre ifrån mig, ifrån oss. Vi systrar sörjer redan, innan du ens är borta.

Varje gång jag hälsar på dig slår det mig bara hårdare och hårdare i ansiktet. Hur skör du är idag. Hur ont du måste ha.


Jag sitter här med tankarna enbart på dig pappa. Jag vill inte att detta ska ske. Jag vill att du ska få träffa dina barnbarn, min framtida man. Jag vill att du ska lämna bort mig om jag skulle vilja ha ett kyrkbröllop. Du är för ung för att drabbas av detta! Jag är så arg på denna orättvisa värld, men jag vet inte ens hur jag ska hantera det.

Pappa, Jag Älskar Dig!

Life is the biggest dissapointment of all

Han är arg idag. På livet tror jag. Han sitter och sover. Tröttare än någonsin. E håller på att bryta ihop, jag lika så.  Jag känner mig hjälplös. Tror hon känner lika.  Han tycker hon tjatar men hon vill ju bara väl. Hon vill att han ska bli frisk, om inte annat iaf slippa smärta. Jag ska vara här större delen av dagen. Så E får åka hem en sväng och få en paus från allt. Hon behöver det. Kan inte tänka mig vad hon får utstå varje dag. Jag klandrar honom inte, jag skulle också vara arg på världen. Vara trött på att folk behandlar mig som ett barn. Trött på mediciner och läkares utlåtanden. Trött på att allt smakar skit och att inte orka något. Han är min pappa men han ser inte ut eller beter sig som min far. Sjukdomen gör sitt, verkligen .. 

Jaha..

Idag har pappa verkat piggare, i alla fall om man jämför med igår. Han har suttit uppe länge, innan han precis bestämde sig för att vila lite. Doktorn kan inte avgöra om han lever en månad till eller inte . Men han har stor chans att klara sig veckan ut iaf. Jag ska fixa sjukskrivning , pallar inte jobba och sitta där låst när min älskade pappa är så sjuk, går inte . 

Damn you

Nu har levern lagt av. Så ar spenderat kvällen på sjukhuset med familj och min käre far. Ska dit imorgon igen, som tur är får jag skjuts då. Jag har en sån dålig magkänsla . Jag vill inge mer

Älskade papi

I'm not feeling all well today he said

Hälsade på papi idag. Han mår inte riktigt bra. Inte så konstigt kanske. Dom har hittills tömt honom på 10 liter vätska som legat utanför tarmarna och tryckt. Körde in honom på akuten i tisdags då jag var och hälsade på och insåg att han var svullen som en vattenballong runt magen. Idag fick jag veta att pappas galla går rätt ut i blodet istället för till magsäcken, vilket gör att han är väldigt gul just nu. Så när han är lite starkare ska dom operera in en tub mellan gallan och magsäcken så han ska orka lite mer. Han får inte i sig någon näring direkt nu. Han orkar inte äta.

Jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är där. Jag känner mig så hjälplös. Vill bara ta bort allt det onda på honom, ge honom något hopp. Det verkar som han redan gett upp. Förutom det faktum att han ska ordna till det innan han kastar in handduken och att han ska rösta i valet nästa höst. Men han är så svag. Jag har aldrig tidigare sett min far så svag.

Jag har fått en ny respekt för Elena nu. Hans fru. Har tidigare tvivlat på allt gällande henne, för vi har haft våra motgångar och bråk. Men som hon finns för pappa nu värmer mitt hjärta och får mig se den person hon egentligen är. 

Min pappa som alltid har varit så stark, givmild, glad och med glimten i ögat ser nu mest livlös ut. Jag ser inte ens om han ler eller inte. Fast han orkar inte ens det. Att le är en svårighet både psykiskt och fysiskt. Han har närmare till gråt 24/7 än vad jag någonsin haft. Om jag känner mig hjälplös kan jag bara förstå hur han känner sig. Jag vill bara ordna allt för honom. Veta vad jag kan göra för att minska på stressen han känner inför allt som måste göras. Ordna allt så att han kan fokusera på att må så bra som han kan. Jag har innan sjukdomen endast sett min far gråta en gång, och det var när farfars begravning ägde rum. Men sedan han fick beskedet så har jag upplevt min far gråta fem gånger. Det är mer än jag sett under min livstid. Min Pappa.


Inte nog med allt detta så vet jag inte min roll i det hela. Vet inte vart jag ska vara, tänka eller göra. Ena sekunden är jag Therese, den personliga assistenten åt min mamma som har en kronisk sjukdom. Andra sekunden är jag Therese, Min fars kopia och dotter, hans avbild i kvinnlig form på så många sätt. Therese med sin älskade cancersjuka pappa som vi inte vet kommer överleva året eller hur det kommer gå. Vi vet inget. Tredje stunden är jag Therese, den stöttande systern som försöker vara stark och inge ett lugn inför mina syskon, för att en av oss måste hålla oss samman. Fjärde stunden är jag Therese den känslokalla brorsdottern som inte reagerar när döden stirrar mig i ögat. Åtminstånde känns det så.
Femte stunden är jag Therese, den stöttande vännen som lyssnar på andras problem och finns där för dom...

Men vem jag verkligen är så är jag bara Therese, som vill vara ifred. Få gråta, få känna och hinna smälta och reagera på det som sker. Jag har inte greppat det själv. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet att mina vänner och familj finns för mig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor i meningar så att jag kan förklara hur jag känner mig. Det hjälper inte heller att folk påpekar det självklara i situationen, att det inte låter bra. Jag vet inte själv hur jag känner mig.

Men jag har inte tid att känna efter, inte tid att gråta eller smälta. Allt är en ond spiral. Bryter jag ihop som jag vet att jag kommer göra om jag släpper efter och faktiskt inser hur allvarligt läget är så vet jag inte om jag kan funktionera i vardagen på ett bra tag. Och kan inte jag funktionera i vardagen så kan jag inte jobba, kan jag inte jobba så får en av de andra assistenterna jobba dubbelt upp då vi inte fått in vikarier än. Inga som kan hoppa in i alla fall. Då har inte mamma några anställda under tiden och själv klarar hon sig inte. Och hon verkar inte förstå att det är även för hennes skull jag inte brutit ihop än. För hur skulle min älskade mamma klara sig om hon blev av med den assistens hon har. Om hon bara visste hur fruktansvärt jag mår. Om alla bara visste.

En balansgång mellan apati och raseri.