Hälsade på papi idag. Han mår inte riktigt bra. Inte så konstigt kanske. Dom har hittills tömt honom på 10 liter vätska som legat utanför tarmarna och tryckt. Körde in honom på akuten i tisdags då jag var och hälsade på och insåg att han var svullen som en vattenballong runt magen. Idag fick jag veta att pappas galla går rätt ut i blodet istället för till magsäcken, vilket gör att han är väldigt gul just nu. Så när han är lite starkare ska dom operera in en tub mellan gallan och magsäcken så han ska orka lite mer. Han får inte i sig någon näring direkt nu. Han orkar inte äta.
Jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är där. Jag känner mig så hjälplös. Vill bara ta bort allt det onda på honom, ge honom något hopp. Det verkar som han redan gett upp. Förutom det faktum att han ska ordna till det innan han kastar in handduken och att han ska rösta i valet nästa höst. Men han är så svag. Jag har aldrig tidigare sett min far så svag.
Jag har fått en ny respekt för Elena nu. Hans fru. Har tidigare tvivlat på allt gällande henne, för vi har haft våra motgångar och bråk. Men som hon finns för pappa nu värmer mitt hjärta och får mig se den person hon egentligen är.
Min pappa som alltid har varit så stark, givmild, glad och med glimten i ögat ser nu mest livlös ut. Jag ser inte ens om han ler eller inte. Fast han orkar inte ens det. Att le är en svårighet både psykiskt och fysiskt. Han har närmare till gråt 24/7 än vad jag någonsin haft. Om jag känner mig hjälplös kan jag bara förstå hur han känner sig. Jag vill bara ordna allt för honom. Veta vad jag kan göra för att minska på stressen han känner inför allt som måste göras. Ordna allt så att han kan fokusera på att må så bra som han kan. Jag har innan sjukdomen endast sett min far gråta en gång, och det var när farfars begravning ägde rum. Men sedan han fick beskedet så har jag upplevt min far gråta fem gånger. Det är mer än jag sett under min livstid. Min Pappa.
Inte nog med allt detta så vet jag inte min roll i det hela. Vet inte vart jag ska vara, tänka eller göra. Ena sekunden är jag Therese, den personliga assistenten åt min mamma som har en kronisk sjukdom. Andra sekunden är jag Therese, Min fars kopia och dotter, hans avbild i kvinnlig form på så många sätt. Therese med sin älskade cancersjuka pappa som vi inte vet kommer överleva året eller hur det kommer gå. Vi vet inget. Tredje stunden är jag Therese, den stöttande systern som försöker vara stark och inge ett lugn inför mina syskon, för att en av oss måste hålla oss samman. Fjärde stunden är jag Therese den känslokalla brorsdottern som inte reagerar när döden stirrar mig i ögat. Åtminstånde känns det så.
Femte stunden är jag Therese, den stöttande vännen som lyssnar på andras problem och finns där för dom...
Men vem jag verkligen är så är jag bara Therese, som vill vara ifred. Få gråta, få känna och hinna smälta och reagera på det som sker. Jag har inte greppat det själv. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet att mina vänner och familj finns för mig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor i meningar så att jag kan förklara hur jag känner mig. Det hjälper inte heller att folk påpekar det självklara i situationen, att det inte låter bra. Jag vet inte själv hur jag känner mig.
Men jag har inte tid att känna efter, inte tid att gråta eller smälta. Allt är en ond spiral. Bryter jag ihop som jag vet att jag kommer göra om jag släpper efter och faktiskt inser hur allvarligt läget är så vet jag inte om jag kan funktionera i vardagen på ett bra tag. Och kan inte jag funktionera i vardagen så kan jag inte jobba, kan jag inte jobba så får en av de andra assistenterna jobba dubbelt upp då vi inte fått in vikarier än. Inga som kan hoppa in i alla fall. Då har inte mamma några anställda under tiden och själv klarar hon sig inte. Och hon verkar inte förstå att det är även för hennes skull jag inte brutit ihop än. För hur skulle min älskade mamma klara sig om hon blev av med den assistens hon har. Om hon bara visste hur fruktansvärt jag mår. Om alla bara visste.
En balansgång mellan apati och raseri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar