Fattar inte. Varje natt nu. En tanke om att jag mist min älskade far ploppar upp för en millisekund och helt plötsligt är pulsen igång och ångesten knackar på. Jag vet att det kommer bli lättare med tiden, men just nu är min saknad olidlig. Varje liten tanke eller minne om honom, varje gång jag får för mig att skicka ett sms så kommer jag på mig själv att han inte längre finns med oss i livet. Han finns säkert med mig jämt men inte på det sättet att jag bara kan plocka upp luren och ringa honom och höra hur han mår.
Jag gråter ikväll för första gången sen du gick bort. Inget hysteriskt gråt utan tårar av saknad. Att jag inte värdesatte tiden vi hade ihop mer och att jag ångrar alla meningsskiljaktigheter vi hade som fick oss att ryka ihop. Jag är för lik dig pappa! Vi var för lika. Men idag är jag stolt över att jag är din avbild.
Jag saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar