Rädslan att inte vara tillräcklig

Den kommer i många former och diskuteras nu även runt om i media. Känslan att vad man än gör så räcker man inte till som person och denna känsla överväldigar en när man minst anar det eftersom dagen konstanta stress gör att vi blivit beroende av det mesta som håller oss i kontakt med omvärlden. Såg på ett program att en teori till dagens psykiska ohälsa kan vara att vi inte tar de tillfällen i akt som vi har för att känna efter hur vi verkligen mår. Exemplet de hade var att istället för att ta de lugnt i två minuter tills bussen kommer så tar vi upp telefonen och gör allt för att sysselsätta oss hela tiden. En väldigt intressant tanke tyckte jag då jag kände igen mig väldigt mycket.


Nog om det. Eller ja - om vi fortsätter på ett sidospår.

Jag har insett att jag själv har utvecklat en ganska stor rädsla just för att inte räcka till eller vara bra nog. En rädsla för att bli lämnad har jag haft länge men har upptäckt att denna utvecklats ännu mer. På något sätt känns det som om den hindrar mig från att känna att allt är bra eller känna mig nöjd i en situation som jag innan hade stormtrivts i. Men på något sätt har detta eskalerats och så fort jag på något sätt känner mig åtsidosatt eller bortglömd så blir jag automatisk indragen i mitt lilla virrvarr istället för att bara koncentrera mig på något annat. Knäppt att man kan bete sig på ett sätt men ändå vara medveten om det och sen må ännu sämre över det istället för att lyckas ändra ett beteende . Men beteendemönster är fan svårt att ändra alltså.

Sen tror jag att jag har varit ensam för länge. För även om jag försöker tänka positivt så är det lätt att alltid tänka fel tankar så fort jag blir osäker i en situation..



Sen på tal om allt annat. Totalt sjuka drömmar jag haft på sistone. Helt sinnes.
Tror dessutom min biologiska klocka börjar ticka, Fy fan va jag blir glad och ledsen på samma gång så fort någon av mina vänner och bekanta blir gravida eller får barn. Jag vet inte om det faktiskt är så att jag vill ha barn nu men tror rädslan att känna sig så långt ifrån det gör att jag får panik.. Har tillåmed börjat tänka tanken " tänk om jag inte kan få barn" . Sjukt.


börjar dessutom fundera på att söka lite extrajobb för att komma ifatt med mitt liv lite.
kan nog behövas. men ska ju dessutom börja plugga på distans med. Hur de nu ska gå är en annan femma .

Känner mig som ny.

Eller ja , just nu är jag snorig som tusan men förutom det så. Har haft några cheatdays nu vilket måste sluta från och med jag vaknar imorgon.  Lite frågor i mitt huvud har även blivlt besvarade så gott som det går och jag spenderat mina dagar med lite mer lugn i hjärta och hjärna.  Dessutom har ju helgens busigheter gjort mig glad med. 

Jag har märkt att jag mår 1000 ggr bättre i psyket nu när jag kommit igång med träningen igen.  Dessa dagar har de mest gått till dans och promenader men bättre än inget. Imorgon blir det dessutom en morgonpromenad om vädret tillåter sen lite svampplockning med fina Thirran <3 

Försöker att "träna lugn" just nu när jag har virus i kroppen men på tisdag är fe fan all in som gäller ! Då är det handboll igen ! Så jävla wonderful! 

Så kul så jag tror jag dör är det! Och så lycklig som jag är efteråt är helt otroligt. Sjukt hur en sport kan göra något så för en själv. 

Blä. Nej nu sängen! 

Upp vid 08 imorgon för promenad ;)