Is it worth it, can u even hear me?

Tonight I can't stop thinking about the past, and how long it could had last...

Skulle sova och började tänka på massa minnen . Usch en sån här natt har jag inte haft på länge ... Med tankar på detta sätt alltså.

Men det försvinner väll snart. Ska sätta på lite musik och koppla ner . Känner att morgondagens besök av Tirran är välbehövligt för mitt sinne .

Att vara självständig..

Jag har märkt att under den sista tiden har jag känt mig mer självständig än vad jag gjort på länge. Och det är när man verkligen känner sådana här saker som man mår extra dåligt att behöva vara beroende av andra. I detta fall syftar jag på en sån enkel sak som borrning. Jag ska ha upp tre hyllor i mitt hem och en jackhängare eventuellt. Alla dessa saker ska upp på betongväggar. Att få upp detta i betongväggar är rent utav ett helvete kan jag lova. borrar som är för dåliga, maskiner som inte orkar. You name it. Speciellt när man bara vill ha allt klart och fint blir det ännu jobbigare. För man vill klara det där lilla extra själv. fixa iordning det i sin ensamhet för att senare kunna imponera med hur fint man gjort det. Men som sagt. Ibland får man bara vänta. that's it.

Imorgon har jag två ärenden som ska fixas. mitt i mellan dom dyker tirrefirr upp. ska bli skönt att träffa henne.
resten av dagen vet jag inte hur jag ska spendera, men men. slutar väll med film i min ensamhet xD haha

On my way

nu känns det verkligen som om jag är påväg mot rätt mål.
mer energi än någonsin, mer taggad än någonsin och mer nöjd med mitt hem än någonsin.
Det känns så fruktansvärt skönt att det bara är smådetaljer kvar.

dessutom är jag riktigt sugen på att börja med mina promenader och sånt nu.
bara mest för att få frisk luft och rensa tankarna . Ingen hets om träning. det gör jag om jag vill.
så får det vara .

:)

har dessutom kommit på att jag är allergisk mot skaldjur (Y) toppen >.<

Idiotmålare.

Alltså. Hur kompetent är en målare när den målar en hall och sätter upp hyllan direkt så hyllan fastnar i FÄRG OCH TAPET ! . ÅHHHH

Harmonisk tjej.

Känner mig idag och igår hur harmonisk som helst. Lägenheten har börjat ta sig och det är bara lite småsaker kvar innan jag är nöjd.  Känns så skönt. Tequila verkar vara harmonisk hon med av att vara hemma.
snart ska jag iväg morbror ut till Ikea och biltema. :b ska tydligen få en skruvdragare av honom och och ett "borrhuvud" till min slagborr. :) hihi upp med hyllor blir idag sen efter våra bestyr på affärer. Sen doktorn senare idag, och eventuellt lunchdejt med fii om allt går som de ska med tid osv.
Hoppas.

Hörs senare

Äntligen Hemma.

Sitter här i min nya onepiece. Kom hem för ett x antal timmar efter ca 2 månader hos mamma. Somnade på soffan direkt när jag kom hem ^^ haha. Har massa planer för mitt hem, och jag kan knappt vänta på att få sätta igång :) är så sjukt nöjd över mig själv och mina val just nu. För övrigt övningskörde jag från Khamn till Karlstad och det gick faktiskt riktigt bra :) så imorgon blir det att åka ner till stan och fixa diverse ärenden, sen boka körlektioner och sen hem och börja tvätta min monstertvätt och börja småstäda lite.
införskaffat färg med för att kunna måla mitt skrivbord svart. Lite ramar ska målas med.
Sen städa mitt förråd då jag måste hitta min borr ! :D  aja .
nu ska ja se klart på mama mia och sen sova ! :) natti :D

Snart hemma i MITT hem.

Försöker ta mig hem på söndag. Förutsatt att pappa eller någon skjutsar hem mig. Måste ju fixa och trixa och dona. Inte det lättaste när man aldrig får ett rakt svar om människan kan eller inte. Hatar ovisshet och ta det som det kommer när de gäller sådana här saker. Måste ju ha Tequila med mig hem lixom och alla mina saker. Kan ju inte bara hoppa på en buss då med allt.

För övrigt. Hon (tequila) har ju fått sitt första löp nu, så hon håller på och driver alla till vansinnes stundvis. Så ringde vet och bokade tid för sterilisering. Så det sker första februari . ska bli skönt. Skulle inte få ha lägenheten kvar om hon skulle hålla på så hemma. uscha.

Ja ja. de märks väll vad som sker.

Vi reiser till Karlstad....

Imorgon åker jag och kusin till Karlstad för diverse saker. En anledning är att jag ska till jobbcoach och Malin ska tatuera sig, kanske jag också mihii. sen ska jag fixa lite diverse ärenden på stan och så och lämna in papper osv. sen sover jag och kusin kvar hos mig och hoppas på att jag hittar min borr så kanske kusin kan hjälpa mig med hyllorna (A) haha. Hon e händig hon iblann... haha.

sen ska ja försöka styra tvätt-tid så jag har lite rena kläder när jag kommer hem :)

Ny Header.

Nu har ja fixat till en ny header. Jag tycker faktiskt den passade in väldigt bra på den övriga designen så jag är ganska nöjd faktiskt. Enkel, Stilren typ. Inte för plottrig. De blir nog bra :)

Imorgon bär det av till kd, eventuellt sova där med . Ska då isf försöka fixa tvätt tid på morgonen på onsdag så jag har rena kläder när jag kommer hem. :)

ja ja . nu ta tag i livet :P herååw

Dags för förändring..

Jag har bestämt mig. Tror jag. När jag kommer hem ska jag byta gym. Jag behöver omväxling, dans och kondition i mitt liv för att må bra. Inte bara lyfta skrot. På så sätt kommer jag må bättre efter ett tag då jag orkar mer och har mera energi och glädje. Mitt gym nu (som jag egentligen trivs jättebra på) har blivit tråkigt, eftersom det är samma samma hela tiden. Men byter jag gym, kan jag variera och få både styrka, kondition och uthållighet, utan att bara behöva gå på bandet.
dessutom tränar ju min fina Tirran där <3

så får det bli.

MS...

Måste bara få skriva av mig lite. Jag har sedan jag var 12 levt med min mamma som har MS, en neurologisk sjukdom vars försämringsförlopp och symptom är olika från person till person. Att leva intill denna sjukdom var i början något jag inte märkte av, då mamma försökte dölja detta så länge som möjligt. I tidig ålder fick jag ändå ta mer ansvar än vad de flesta 13-14-åringar fick. Många förstod inte det under den perioden, speciellt vänner i min närhet, eller skolkamrater. "du ska inte behöva göra det här, det är inte ditt ansvar". Jag förstår idag hur dom menade, men å andra sidan, Vems ansvar är det?. Ett tag var jag arg på sjukdomen, Så arg så arg. Till viss del även idag då jag ser hur den bryter ner hennes psyke. Men när jag blev äldre lärde jag mig ändå förstå att det är varken mitt fel eller hennes, eller någon annans.


Att ta ansvar, är egentligen inte mitt jobb, inte längre - Men vems ansvar är det?.
Sen ett år tillbaka har hemtjänst tagit över mitt jobb ( ja , jag jobbade som anhörigvårdare först ), och jag ser bara att kommunens system gör allt värre. Jag förstår att dom bara följer sina regler och protokoll. Men ska verkligen en 49 årig kvinna, som är helt med i huvudet behöva stå ut med 20 olika personer som springer hemma. Nya personer som ska följa med henne in i duschen, hjälpa henne på toan, lägga henne, hjälpa henne upp, städa, diska och tvätta. När är man tillräckligt sjuk för att bli beviljad personlig assistent? För nej, än så länge är hon för frisk för en personlig assistent. Trots att jag får hjälpa henne byta kläder flera gånger per dag ibland för att hon inte hinner till toan, hjälpa henne i och ur rullstolen vid vila, stå bredvid och kolla när spasmerna går ända upp i ryggen så hon nästan åker ur rullstolen. Se hennes fötter få såna spasmer att dom vrids mot varann och sitter fast som gjutna. Att se hur hennes händer och armar sakta tappar orken och styrseln, så hon knappt kan fylla på en kaffekopp längre - inte heller ta fram pengar ur plånboken.
Hur hon, som älskar att spela på datorn - inte kan få datamusen att följa hennes tanke, utan det blir bara massa ryck.  Att sedan stå bredvid när allt detta händer som dotter och vän är fruktansvärt.
Att höra att hon känner att livet inte är värt eftersom det bara är en massa stress och press hela tiden. Att inget kan gå lätt utan att allt ska vara en kamp. Och när nått bra händer som att hon orkar komma upp själv på morgonen för en gångs skull - när lyckan är som störst - så slås det emot henne och frågeställningar haglar emot henne om hon verkligen behöver så mycket hjälp som hon har nu.

Där kommer det andra som motsäger sig själv. Om hon nu har så mycket hjälp. . Hur kommer det sig då att jag får göra större delen ändå för att dels slippa klagomål från kommunen om för mycket disk, och dels för att vissa saker inte är beviljade.

Det finns ett sätt för att hon på något sätt ska kunna få det ett uns enklare. Det är att få ett anpassat hem. Och det är inte mycket hon begär. När hon var yngre bodde hon i denna kommun ett tag, var gift, fick barn och fick vänner här, men på grund av skilsmässa så sökte hon sig till en större stad där inget var ett problem när det gällde anpassning. Men hon blev allt mer isolerad från omvärlden där, Vänner som hon skaffat i den nya staden drog sig undan på grund av sjukdomen. Så hon valde att flytta tillbaka till den mindre kommunen, dels på grund av vännerna, dels på grund av det lugnt som finns här. Det hon behövde i anpassning här var en breddad dörr, en utjämnad tröskel och en ramp så hon kommer in och ut.Men får hon ens det? Ett avslag på anpassning och kommentaren "man kan inte tro att man kan flytta och bo vart som helst och sedan begära anpassning". Vad denna människa inte verkar förstå är att stressen gör henne sämre. Sämre av att behöva överklaga, ringa hit och dit, oroa sig och inte få den hjälp hon behöver. Ibland hoppas jag för en sekund att han skulle få sitta i samma sits själv, men ångrar mig lika snabbt då ingen förtjänar att hamna i denna situation. Sen är det jag som får sitta och överklaga hans beslut för att mamma ska klara sig när jag inte kan hjälpa till mer här.

Sen kommer vi till den lustiga biten . Jag blev som sagt uppsagd som anhörigvårdare för att man inte kunde kombinera nattpatrull och anhörigvård (?) vilket för mig är konstigt. Svaret  jag dessutom fick var att jag inte skulle ha den relationen med min mamma, Att när jag väl hälsade på skulle inte allt vara om att hjälpa henne då det är psykiskt påfrestande för mig. Och sen komma till en annan kommun som ifrågasätter "ja, men dina döttrar är väll hemma, kan inte dom hjälpa till". Som om vi inte gör det? Som om vi inte gjort det i hela livet mer eller mindre?

Alla dessa små saker har mer eller mindre fått min syster att inte vilja komma hem och hälsa på hos mamma, Just för att hon känner sig trängd och i vägen.

Om man sen ser till min egen situation så frågar folk alltid "hur är det? Hur är det med mamma då?" och jag säger alltid att det är som vanligt och att de inte är nått mer med det. Men klart att det är mer än det, och dom som känner mig vet även vad jag gått igenom utanför det här - som om detta inte var nog. Att behöva övertänka allt och tänka på konsekvenser hela tiden har mer eller mindre gjort att jag fått börjat på ångestdämpande. Att sen få frågan från en arbetsförmedlare om VARFÖR jag inte kan jobba som PERSONLIG ASSISTENT är som att skratta mig i ansiktet. Visst han vet inte allt det här, inte heller vet doktorn, inte ens kuratorn. Vem som helst borde förstå att om jag refererar till att jag har det här med sjukdomar för nära och att jag mår dåligt av de då min mamma är sjuk, Ska man behöva ifrågasätta mera?
Tydligen så får dom det.."Men du har ju utbildning inom det? Jag: nej. erfarenhet då jag jobbat som anhörigvårdare" bara det borde väll säga allt? Men ändå ber dom mig fixa intyg hit och dit, och dessutom beter sig som en översittare som tror att jag inte vill jobba?

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga om allt det här, eller vad jag vill få ut av det men var tvungen att få ut det. Jag tycker de verkar som samhället blir mer och mer omänskligt, ingen medkänsla för fem öre.
Ska de behöva vara så här?

temporärt ombygge.

tänkte jag ska försöka anstränga mig för att få sidan snygg. kommer nog ta ett tag då header måste göras på nytt samt att nya foton måste tas osv. Men ska försöka fixa det. Tills vidare har ja lagt upp en gammal goding som header bild. Halft failat men de får duga.

Puss och hej

Hemlängtan.

ja jag har faktiskt lite hemlängtan. . att få komma hem till sitt eget.
få fixa och dona. och bara vara därimellan. ja, det vill jag.

The thought stops my heart

Sitter här mitt i natten och leker apport med Tequila. Lustigt va? En katt som apporterar, men jo det är sant. Hon hoppar till och med upp i sängen med hennes leksaksråtta för att jag ska kasta iväg. Söt hon är. Hoppas verkligen att hon trivs med mig med, det verkar så, men man vet ju aldrig. Men nu till den skumma delen. Sen jag skaffade henne har jag mer och mer längtat efter det där familjelivet. Pojke, bebis. Speciellt det sista, Japp ni hörde mig. JAG har börjat längta efter barn.

Jag vet att tiden inte är inne än och att jag inte vill ha barn med vem som hellst. Men jag hoppas att mitt liv börjar rätta till sig snart i rätt riktning.

Så mycket att ge men ingen att ge det till.
Eller jo, jag har ju min Tequila iaf ..


För övrigt sa min mamma idag att jag nog är världens snällaste människa, bara att ingen annan fattat det än. Sådeså! haha

Kärlek.

Usch vad jag hatar när kärlekshistorier tar slut. Även om dom för vissa är nödvändiga att lämna. Men jag blir så berörd när människor i min närhet förlorar någon, även om det är en persons val eller ett gemensamt beslut.

Kärlek är något som är svårt. Det är väll dags att inse detta för denna hopplösa romantiker med. Men, förhoppningsvis händer allt av en anledning.