Att kvävas

Jag håller på att kvävas . Ångesten står mig så högt i halsen att jag knappt får luft. Hjärtat slår långsamt men så hårt så luften försvinner ur mig vid varje slag. Jag är fånge i mig själv och jag känner mig ensam. 

Uppochnerväntutochin-stadie

Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är så mycket blandade känslor jag går igenom. Allt från den djupaste sorg till den totala glädjen. Den totala glädjen är såklart för min älskade Madde och hennes Erik som har blivit så lyckligt lottade med den lilla parveln Lovisa. Jag är också glad att jag har sån fin familj och att de förstår hur konstigt jag reagerar. Jag är glad över att jag nu ska få vara ensam hemma i två veckor och att mamma ska få en lägenhet som det ser ut som. Inflytt första oktober.

Jag är glad för allt det eftersom jag behöver tid att sörja. Att vara för mig själv. Att försöka reda ut det här trassliga nystanet av känslor och ångest. Ångest som ligger så åtklämd och nära att minsta lilla utlöser det.
Hade en liten mindre "dispyt" med en väninna idag. Inget som egentligen ska ta så mycket av min energi och tankeverksamhet utan skulle lätt kunna lösts snabbt och smärtfritt. Istället brakar ångesten på så att jag knappt kan se på svaren jag får och att hjärtat dunkar i 120 och jag bara vill spy. fyaleden.

En framgång idag var att jag orkade klä på mig kläder och platta håret och sminka mig. Något jag inte gjort på ett tag. Har så jäkla svårt att komma ur sängen om dagarna. Jag vill liksom inte möta verkligheten och allt som kommer därtill. Jag vill inte ta itu med allt än.

Jag vet att jag måste men jag orkar inte just nu.
Sorgen efter pappa är för stor för att jag ska kunna hantera just nu.
Så stor att jag kväver den innan den ens försöker se solljus.
Jag ska ta mig i kragen och låta allt bubbla upp. Men jag vet inte när.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte menar något illa när jag är konstig. Men jag vet inte bara hur jag ska hantera min vardag utan min far. Utan att kunna ringa till honom. Utan att kunna se honom.

Jag vet inte hur jag ska leva utan pappa som tagit hand om mig så länge, så mycket och så intensivt.
Hur jag ska klara mig utan hans kärlek, hans råd, hans konstiga vis att stötta och utan hans knäppa humor..

Jag vet inte...

Jag saknar dig Pappa..

Idag är en riktigt jobbig dag. Har varit nära till gråt många gånger, och enda gången saknaden släpper i någon sekund är om jag sysselsätter mig till hundra med annat. Låta min gärna koncentrera sig till 100% på något som kräver all koncentration man har.

Jag saknar pappa så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag må verka lugn utåt men så fort jag blir ensam eller att de blir tyst ikring mig ( de få gånger det händer ) så kommer alla känslorna på en gång. Känslor som är blandade mellan sorg och argsinthet. Allt är så orättvist. Varför var min/vår pappa tvungen att lämna sitt liv och ta vägen någon annan stans. Varför? Han som ställt upp så för andra och varit en så bra pappa som bara han kunde. Visst vi hade våra duster och jag tvivlade på honom många gånger. Jag ifrågasatte hans val och sätt att uttrycka sig. Men hur det än har kommit sig så har han alltid ställt upp för mig och för mina syskon.


Jag saknar dig pappa. Förlåt att jag någonsin tvivlade på vår relation...

And the temperature is rising

Får mer och mer ångest för varje dag. Den växer inom mig och jag väntar bara på den ultimata bomben. För varje dag som går närmar sig begravningen och jag blir mer och mer rädd för min egen reaktion. Hjärtat går i 120 . Jag tror jag förlorar kontrollen. Jag må verka lugn utåt men mitt inte är kaos.