Idag är en riktigt jobbig dag. Har varit nära till gråt många gånger, och enda gången saknaden släpper i någon sekund är om jag sysselsätter mig till hundra med annat. Låta min gärna koncentrera sig till 100% på något som kräver all koncentration man har.
Jag saknar pappa så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag må verka lugn utåt men så fort jag blir ensam eller att de blir tyst ikring mig ( de få gånger det händer ) så kommer alla känslorna på en gång. Känslor som är blandade mellan sorg och argsinthet. Allt är så orättvist. Varför var min/vår pappa tvungen att lämna sitt liv och ta vägen någon annan stans. Varför? Han som ställt upp så för andra och varit en så bra pappa som bara han kunde. Visst vi hade våra duster och jag tvivlade på honom många gånger. Jag ifrågasatte hans val och sätt att uttrycka sig. Men hur det än har kommit sig så har han alltid ställt upp för mig och för mina syskon.
Jag saknar dig pappa. Förlåt att jag någonsin tvivlade på vår relation...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar