Har säkert använt den titeln förr, men inget beskriver dagens känslor mer. Jag är nånstans i en ond spiral. Don't get me wrong, jag är i ett lyckligt hälsosamt förhållande, med framtidsplaner och förhoppningar. Men mitt i allt sätter något stopp. Omständigheter, yttre omständigheter och min egen ångest. Känslan att inte räcka till, att inte finnas för en viss person och att tvivel att jag inte har kapaciteten att lösa dina problem. Men egentligen är det inte mitt ansvar, men ändå gör jag det till just det - mitt ansvar. Du har många gånger sagt till mig att jag borde ta mig ut, leva mitt liv, inte känna skuld eller som att jag skapar en börda genom att bara fly. jag har varit rädd för att fly, dels för din skull, men samtidigt för alla andra involerade. En känsla av ansvar och lojalitet som överröstar behovet jag känner i mitt bröst. Just i skrivande stund vill jag det, Fly. Inte behöva ta del av problemen som kommer efter. Kunna dra täcket över huvudet och bara ignorera det som blir. Jag orkar inte längre. Mitt liv är på paus, och har varit det under de senaste tio åren. Trampar på samma ställe. Kommer ingen vart. Sitter fast i leran. I kladdet som blir allt segare på grund av allt drama.
Du har sagt att du vill det bästa för mig? Att det är dags att ta tag i det jag vill göra med mitt liv. Men ändå kommer ibland kommentarer som sårar mer än vad dom ska. Jag vet att det är skämt. Jag vet att det inte är något illa ment. Men i en situation där jag själv redan har ångest och mår kasst för att jag ska lämna dig i sticket, samtidigt som jag försöker göra allt för att du ska ha dom bästa förutsättningarna, så hjälper det inte om det är allvar eller ej. Dom där små kommentarerna som jag annars tar med en klackspark, får mig att tvivla på hela min existens och vad jag ska göra med mitt liv.
Jag vill skaffa familj, jag vill lära mig leva i en situation där jag inte är beroende av dig på det sättet jag är. Jag vill komma ifrån känslan att jag på nått sätt måste skydda dig. Jag vill...
Det är så mycket jag vill, men allt har stannat i mina drömmar, för livet står på paus.
Jag är 30 år. Jag är inte klar med skolan än, och lär inte hinna bli det heller. Jag har nästan stått på egna ben sen jag var 12 men ändå känner jag mig inte vuxen. Trots det blir jag bara räddare och räddare ju äldre jag blir. Rädd för saker som kan ske, får panik vid förändringar samtidigt som jag längtar efter dom. Hela tiden fast i en Yin-Yang situatuion där alla positiva tankar kontras med en negativ.
Vet egentligen inte varför jag skriver här så alla kan se, men tror det är för att det hela känns mer verkligt då. Jag orkar inte mer. Jag är klar med det här. Men jag måste bara...
... Jag måste bara försöka lösa det för dig.
Läste tillbaka på en kommentar min far gav mig för 7 år sedan. "Gör man inte det för sina närmsta då?". Jag undrar om han kunnat trott att jag skulle stått och stampat på samma ställa 7 år senare... eller snarare 18 år senare. När kommer jag kunna få modet att leva mitt liv till fullo.
Ångesten äter upp mig inifrån när alla dessa tankar kommer. Jag trillar ner i ett svart hål, orkar inte andas och kan inte se vad morgondagen ska ge mig. Samtidigt är jag så rationell så att jag vet att - detta är en svacka. Det släpper. Du kommer må bättre imorgon.
När ska jag våga släppa taget och kontrollen...
Det känns som jag bara upprepar mig, år efter år. Visst finns de bra stunder emellanåt men.
Finns så jävla mycket annat jag bara vill pränta ner. Bara få ur mig all skit som ligger och trycker i min skalle. Men mitt i allt känns det bara som jag klagar eller snackar en jävla massa skit. Ibland känns det bara som om jag inte har någon som bara förstår till fullo, även om jag vet att jag har det. Helst skulle jag vilja ha någon som bara kan hjälpa mig att ta tag i mitt liv, hjälpa mig med alla måsten. Eller kanske som ringer de där samtalen åt mig, som föräldrarna gjorde till skolan när man var sjuk.
Kanske är dags att prata med någon..
