Forever and Always

Alone until the end.

Ska nog sätta mig å skriva. För de här är en sån stund som jag ska bearbeta. När den underliggande depressionen är som värst. Hur ska jag ta mig ur detta tänk...

Ett beslut, 10 kilo lättare, Jag är inte ensam längre..

Känslan att 10 kilo eller mer har lättats från mitt bröst, det finns inget sätt att beskriva den. Jag har sedan Januari (eller egentligen ännu längre) känt mig så ensam i mitt arbetsliv även om personerna jag har som kollegor har varit underbara. Jag har känt mig vilsen, överväldigad, otillräcklig och allt där till, till den mån att nästan gått in i väggen, att jag faktiskt har velat att bara säga upp mig, dra något gammalt över mig och strunta i omvärlden.

Men äntligen har något positivt hänt. ÄNTLIGEN.
Jag slipper den dära karln, jag slipper den dära kvinnan på lönekontoret, och främst JAG SLIPPER TA ANSVAR HELT ENSAM. Jag kommer att få hjälp.

Nu kanske jag kan börja tänka på mig själv igen..