Start living my life for me.

Jag måste sluta söka efter någon som ska fixa mitt liv eller fylla tomrummet. Jag måste börja känna mig tillfreds med mig själv, med mitt och med mina som jag har omkring mig. Jag måste börja ta vara på min ensamtid och sluta ränna varje gång jag är ledig. Jag måste börja få utlopp för min kreativitet, ta tag i mitt hem, slappna av, njuta, inte bara leva på måsten som det vart den senaste månaden. Jul å allt. skönt är iaf att från och med 5 januari börjar jag jobba tvåskift istället vilket innebär att jag kommer få någon slags ro i själen en stund varje dag. jag kanske inte blir slutkörd efter en jobbdag som jag blivit hittills. lite mer rutin på vardagen. de vore inte fel de. Heja Heja .


inväntar nordan för en kopp k och skitsnack. ska bli gött

Tappad bakom en bil... eller nått

Ja så känns det just nu. Även om jag är ganska likgiltig och tankelös på grund av nya doser tabletter så lyckas alltid mina ständiga misslyckande komma ifatt mig. Även om jag är avtrubbad som fan så gör det ont i mig att du inte hör av dig. Betydde jag inget mer? Eller vad är det som sker egentligen?
Jag har kommit så långt att så länge jag inte får något tillbaka så lägger jag ner allt med dig. Men det stoppar inte från att det gör mindre ont eller att det blir mindre tankar om vad man kan ha gjort annorlunda.

Sitter just nu och jobbar och jag märker att tankarna och energin svävar iväg på annat. Jag har molande huvudvärk hela tiden då jag aldrig lyckas slappna av helt. Hjärnan står tom men känslorna är kvar. Skitkonstig känsla faktiskt.


Nej imorgon blir det hem, stänga in sig en sväng. gosa med mitt hjärta därhemma och bara vara .
Jag orkar inte med skit för att man lägger alla kort på bordet.

Så jävla less

Att ha respekt för en annan människa borde vara en självklarhet. Men att ge en person respekt krävs också att man får respekt tillbaka . Det gäller iof allt. Man kan inte bara ge och ge och aldrig få något tillbaka. Man kan heller inte vara den som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka och förvänta sig att personen ska stanna kvar. Jag är så trött! Så trött på och lägga ner hela mitt hjärta och själ för att visa för en person vad den betyder för mig eller att jag vill ha personen i min närhet när jag aldrig får någon respons tillbaka. Det funkar inte. Är bara skit att man hinner börja bry sig för mycket innan man upptäcker det . 

Så jävla less

Att ha respekt för en annan människa borde vara en självklarhet. Men att ge en person respekt krävs också att man får respekt tillbaka . Det gäller iof allt. Man kan inte bara ge och ge och aldrig få något tillbaka. Man kan heller inte vara den som bara tar och tar och aldrig ger något tillbaka och förvänta sig att personen ska stanna kvar. Jag är så trött! Så trött på och lägga ner hela mitt hjärta och själ för att visa för en person vad den betyder för mig eller att jag vill ha personen i min närhet när jag aldrig får någon respons tillbaka. Det funkar inte. Är bara skit att man hinner börja bry sig för mycket innan man upptäcker det . 

and here comes the tide...

Vilken jävla äckligt patetisk människa jag är. Vidrig rent ut sagt. fattar inte varför jag alltid blir sån här när jag känner att jag håller på att mista något bra utan att ens veta om jag håller på att mista något. Så fett jävla patetisk. Tårarna bara rinner och har gjort mer eller mindre hela dagen. Var nog inte så jäkla smart att sluta med tabletterna ändå. nä. de e dags att ta upp de där igen för jag vill inte må så här. Jag vill lixom inte förstöra de få bra saker jag får in i mitt liv genom att jag blir osäker på situationen eller personen.

Känns som om jag har fuckat upp det totalt nu alltså.

vi får väll vänta å se.
Jag pallar fan inte längre..

Rädslan att inte vara tillräcklig

Den kommer i många former och diskuteras nu även runt om i media. Känslan att vad man än gör så räcker man inte till som person och denna känsla överväldigar en när man minst anar det eftersom dagen konstanta stress gör att vi blivit beroende av det mesta som håller oss i kontakt med omvärlden. Såg på ett program att en teori till dagens psykiska ohälsa kan vara att vi inte tar de tillfällen i akt som vi har för att känna efter hur vi verkligen mår. Exemplet de hade var att istället för att ta de lugnt i två minuter tills bussen kommer så tar vi upp telefonen och gör allt för att sysselsätta oss hela tiden. En väldigt intressant tanke tyckte jag då jag kände igen mig väldigt mycket.


Nog om det. Eller ja - om vi fortsätter på ett sidospår.

Jag har insett att jag själv har utvecklat en ganska stor rädsla just för att inte räcka till eller vara bra nog. En rädsla för att bli lämnad har jag haft länge men har upptäckt att denna utvecklats ännu mer. På något sätt känns det som om den hindrar mig från att känna att allt är bra eller känna mig nöjd i en situation som jag innan hade stormtrivts i. Men på något sätt har detta eskalerats och så fort jag på något sätt känner mig åtsidosatt eller bortglömd så blir jag automatisk indragen i mitt lilla virrvarr istället för att bara koncentrera mig på något annat. Knäppt att man kan bete sig på ett sätt men ändå vara medveten om det och sen må ännu sämre över det istället för att lyckas ändra ett beteende . Men beteendemönster är fan svårt att ändra alltså.

Sen tror jag att jag har varit ensam för länge. För även om jag försöker tänka positivt så är det lätt att alltid tänka fel tankar så fort jag blir osäker i en situation..



Sen på tal om allt annat. Totalt sjuka drömmar jag haft på sistone. Helt sinnes.
Tror dessutom min biologiska klocka börjar ticka, Fy fan va jag blir glad och ledsen på samma gång så fort någon av mina vänner och bekanta blir gravida eller får barn. Jag vet inte om det faktiskt är så att jag vill ha barn nu men tror rädslan att känna sig så långt ifrån det gör att jag får panik.. Har tillåmed börjat tänka tanken " tänk om jag inte kan få barn" . Sjukt.


börjar dessutom fundera på att söka lite extrajobb för att komma ifatt med mitt liv lite.
kan nog behövas. men ska ju dessutom börja plugga på distans med. Hur de nu ska gå är en annan femma .

Känner mig som ny.

Eller ja , just nu är jag snorig som tusan men förutom det så. Har haft några cheatdays nu vilket måste sluta från och med jag vaknar imorgon.  Lite frågor i mitt huvud har även blivlt besvarade så gott som det går och jag spenderat mina dagar med lite mer lugn i hjärta och hjärna.  Dessutom har ju helgens busigheter gjort mig glad med. 

Jag har märkt att jag mår 1000 ggr bättre i psyket nu när jag kommit igång med träningen igen.  Dessa dagar har de mest gått till dans och promenader men bättre än inget. Imorgon blir det dessutom en morgonpromenad om vädret tillåter sen lite svampplockning med fina Thirran <3 

Försöker att "träna lugn" just nu när jag har virus i kroppen men på tisdag är fe fan all in som gäller ! Då är det handboll igen ! Så jävla wonderful! 

Så kul så jag tror jag dör är det! Och så lycklig som jag är efteråt är helt otroligt. Sjukt hur en sport kan göra något så för en själv. 

Blä. Nej nu sängen! 

Upp vid 08 imorgon för promenad ;) 

När verkligheten kommer ikapp

Distans. Det är inte förrns nu som jag inser hur annorlunda mitt tidigare förhållande var jämt emot andras. Jag kommer aldrig ångra den tiden eller den kärleken som var då för den kommer alltid va en del av mig. Men idag inser jag hur underlig den var/blev och hur totalt skruvad jag har blivit efter den. Saker som andra ser som petitesser såg han som världens undergång, vilket i sin tur har gjort att jag idag tror att minsta lilla gnabb eller liknande är slutet på en relation. Jag fick lära mig ganska fort då att en fjäder var aldrig en fjäder utan det blev en livs levande höna på direkten. Gnabben och osämjan eskalerade till storslagna bråk och tillitsproblem. Mycket dels för att jag alltid kände mig utanför och uttittad i hans vänkrets ( som jag inser idag att så var inte fallet) och jag kände mig alltid som den omaka i sällskapet. Mycket också på grund av att det tog lång tid som jag blev inkluderad i hans liv. Jag säger inte att allt han gjorde va fel. Mycket han gjorde var så rätt och det saknar jag idag. Jag visste vad han tyckte om mig och hur hans känslor var så även om vi inte alltid satt ihop så hade jag en enorm tillit till honom och oss. Ja gjorde också mycket fel och det vet jag, och jag har bett tusen gånger om ursäkt för det då jag lät min personliga osäkerhet referera till andras relationer och hur dom borde vara. Idag tror jag vi har en hyfsad relation med tanke på allt och allt som kom efter. Vi umgås inte, vi är inte nära, men ändå vet vi vart den andra finns. Jag skulle aldrig idag tveka på att höra av mig till honom om jag behövde någon som jag litade på. För (så vitt jag vet) har vi alltid varit ärliga, och även efter relationen vart såpass ärliga att tilliten kan finnas kvar. Från min sida är det så i alla fall och egentligen kan jag bara tala för mig själv. Så är det alltid. Men jag hoppas han känner samma.

Har två personer haft ett så turbulent, kort men intensiv tid med varandra så är det svårt att inte jämföra denna relation med nya. Att det dessutom är så länge sen man ens "dejtade" lägger på ytterligare några grader på skalan av osäkerhet, nervositet och förvirring. När dejtar man? Vad räknas som att man dejtar? Finns det ens något i Sverige som heter "att dejta"?

Hur avgör man om man faktiskt träffar en person på riktigt och inte bara har en hemlig relation eller bara en sexuell relation? Hur bygger man tillit hos folk när man inte känner dom riktigt? Hur vet man när något är på riktigt och värt att lägga ner energi på? Jag har tillitsproblem till dom flesta, även när de gäller vänner. Att då öppna sig för en person och jag inte riktigt vet vart jag har människan gör att det blir ett uppror inom mig. Men jag vet att öppnar jag mig inte så kommer man ingen stans ändå? När är det värt att lägga ner sitt hjärta trots risk för att bli krossad totalt. Så många gånger jag försökt, men blivit besviken, då personen i fråga inte varit på samma våglängd. Hur läser man av folk?

Jag har så många olika frågor som cirkulerar i mitt huvud och det känns som ett enda stort virrvarr av massa "kanske", "om" och "jag vet inte"..


Det värsta med det hela att (de som känner mig vet att jag har haft problem med ätstörningar till viss grad) när alla dessa tankar om "om" och "men" osv dyker upp så går min hjärna in i ett slags försvarsläge och försöker förändra på mig själv för att få personen att stanna. En massa tankar "om jag bara blir smalare så blir jag automatiskt snyggare - då kanske han säger att han vill ha mig" eller "Om jag tränar hårt och tightar till mig så kanske han blir stolt över mig". Det är hjärnan som själv ställer in sig på misslyckande i förväg för att sen försöka hitta sätt att motverka besvikelsen och misslyckandet ( som inte ens skett ). Det värsta är att personen i fråga ( när det än skett) har aldrig uttryckt missnöje om hur jag ser ut eller påpekat att jag ska göra ditten eller datten för att ändra på mig.

Visst nu har jag en strävan att nå vissa mål med min kropp men det är för min egen skull och inte för någon annans, MEN att tanken ska slås på bara för att jag är osäker i en relation ( vilken det än är ) ska inte existera. Den förstör  mer än vad den motiverar för att jag trycker då samtidigt ner mig själv mer än innan och ställer in mig på att jag inte förtjänar personen. And misery loves company - ja då är det som jag startar att ställa till det för mig själv och förstör: för hur är jag när jag är lycklig på den fronten?


Oj vad seriöst inlägg det blev.
Måste bara tillägga att jag hatar sjukhus. Även om det inte var något livshotande vi åkte in för idag  med mamma så tänker jag bara tillbaka på förra sommaren . Det har nu gått 1år och 8 dagar, och det gör fortfarande lika ont.     D e t  g ö r  o n t ! ! .

Puss å heb

Nu är jag i mitt esse och sug att bli den person jag är inombords. Hoppas jag känner samma imorgon. Jag ska komma först . Alltid . Jag får inte släppa mitt liv och mina mål på massa kanske . Att det finns lite extra motivation gör saken bättre . 

Jag känner mig, trots ett vajande psyke och en krånglande rygg, starkare än någonsin på alla sätt . 

från och med nu är det kalla sidan först. Allt ska inte bero på mig jämt, om saker å ting ska bli av eller ej. 

Köss hajj

Raka rör

Har du tid för detta? Kan du ta dig tid? 

Vill du ta dig tid men inte kan? 

Att läsa en person du knappt känner egentligen är svårt. Att försöka att dra slutsatser om det hela förvirrar och lämnar fler frågor, men att inte försöka reda ut de trassliga trådarna ger aldrig ett nystan att använda. 

När självkänslan lägger sig i eskalerar det mesta, och tankar om att försöka bli bättre, snyggare och smalare tar upp mer plats än någonsin. Allt för att inte förlora något som knappt har börjat - men ändå kännts som en evighet. 

Att riskera att förlora något nytt som får mig att må så bra, i rädsla för det okända förstör mig. 

Raka rör, vad är det? 

Stressfylld vecka

Jag har så mycket måsten denna vecka så jag blir helt handlingsförlamad av tanken. Helt sjukt . Ändå är det jag vill mest att bara ligga i soffan 

Här ligger jag

Utsträckt på en säng på jobbet. Dötid mellan uppgifter. Var på vetrinären inatt med grannen då deras chiuaua kom ivägen för deras foderhunds humör . En tendens han aldrig visat. Vart dock tvungen att lämna dom jämt efter 23 därute då min telefon dog och jag inte visste om jag kunde komma senare till jobbet. Riktigt jobbigt och kände mig elak. dock måste jag lära mig att det är okej att sätta sig själv i förstahand ibland . 

Riktigt ont i ryggen har jag med . Helt sinnes , vet inte riktigt hur det här dygnet ska gå. Men bara å bita ihop i guess. 

Känner mig ganska ensam ibland på jobbet. 

Men Tequila var glad att se mig :* 

Spel ..

Jag är så jävla trött på att inte kunna läsa av folk och veta vad dom tycker. Jag är trött på att vara så screwed up så jag antar fråm början att folk bara ligger med mig och sen kommer tröttna efter en månad eller två. Jag är så trött på att folk - speciellt killar har spelat så mycket spel med mig att jag har svårt att bara njuta för stunden. Och när jag väl frågar om det finns nått mer än en sexuell relation får man vänta... Vänta..... Väääänta ögonen ur sig. Man hinner bli kall, ledsen, förtvivlad, avtrubbad och känslokall. Allt för att man inte vet hur man ska bete sig. 

Jag är i ett sånt skede i mitt liv där jag orkar inte med katt och råtta lekar. En fråga så som jag ställde , handlar inte om att veta om man är tillsammans med en person eller om vi ska gifta oss å ha barn - ne det handlar bara om frågan - ska jag våga öppna upp mig . . . 

Men antar att jag skrämdes. 

Tråkigaste midsommaren ever

Har just spenderat något som kan räknas som det tråkigaste midsommar ever. Eller visst den har inneburit lite shopping men thats it. Har nämligen jobbat ett dygnspass. Eller är mitt i ett kanske man ska säga. Klockan är 00:15 och jag är trött som ett svin, saknar mina vänner och en annan viss person som har smugit sig in i mitt liv (återstå att se av vilken anledning) . Jag saknar familjefirandet i storfors med grillning på farmor och farfars baksida och doften av nyrökt lax. Idag saknar jag Pappa och Farfar mer än vanligt . 

Vad som gör mig förbannad är att jag inte är inkluderad i deras liv längre. Att jag inte ens får frågan att delta . Aggressionerna växer bara mer å mer för varje högtid, födelsedag och speciella firanden, då jag får läsa om hur "alla" i familjen deltagit. Bullshit. 

Mitt humör hjälps inte direkt med att mamma och jag spenderat midsommar (förutom en måltid som var halft färdiglagad) i varsit rum mer varsin dator trots försök från min sida att hitta på något . 

Nä. Inte igen alltså. Vill jag fira ska jag hädanefter fira med folk som vill fira med mig. 

Tack å hej !

And life just keep making jokes out of me

Nä jag vill inte mer. Vill inte må så här. Ovissheten tar död på mig. Är de något jag inte klarar av är det när människor undanhåller saker för mig istället för att bara säga vad det handlar om.

Jag vill ju bara förklara hur jag funkar i sådana här situationer för personen i fråga men det är inte direkt något man tar i telefon. Jag behöver inte veta allt,

Inte ens något så länge som jag får veta att det har eller inte har med vår relation jämtemot varandra. Spelar ingen roll. Vad för relationan har så känns de som den respekten ska finnas för att slippa missförstånd. Speciellt i den aspekten när det verkar som om någon undviker

En. 

Äh, örk.

Känslor

Det är jobbigt att ha känslor många gånger. Vad det är för känslor vet jag inte i grund och botten eftersom jag försöker hålla dom utanför så länge som möjligt. Men ibland smyger dom sig in och jag känner mig sådär uppspelt som en 14åring. Vilket resulterar i att en motgång som kanske egentligen inte är en motgång, tar upp hela min existens och mitt huvud snurrar värre än värst och magkänslan spelar mig ett spratt. 

Eller ja ett spratt vet man aldrig förän efteråt, men jag får hoppas på det.  Det är fruktansvärt lätt att falla tillbaka i gamla mönster när magkänslan bråkar.est egentligen för att jag egentligen bara vill lösa problemet men inte når fram med mina konstiga försök. 

Dags för en dags arbete för att sen köra bil till storfors. Ska hälsa på papi idag. Har en present till honom. Jag saknar honom! 

Agda 97, gick å la sig 22 igår.

Kände mig ganska gammal igår när jag bestämde mig för att gå och lägga mig vid 22. Egentligen inte så tidigt men tanke på mitt andra jobb - alldeles för tidigt . Men vad gör man inte för att vara utvilad och komma upp i tid (det där första vet jag. Ännu inte om jag är för ack vad trött jag är ) 

Nu blir de frukost och byta om för en heldag på buskhaga för att sen ikväll gå på gympa medel på Friskis och sen tatuera in färgprov lång dag detta

Tröttnat på förhastade slutsatser

tröttnat på att en viss person tror att jag tycker att denne person är jobbig. Fy fan.
Känns så långt in i hjärtat så det är ärrande. Vill bara att allt ska skötas på rätt sätt. Inget annat.

Bleeeeh.

Idag saknar jag Pappa mer än annars.

var man för sig själv eller?

Jag kan ju säga att jag har lätt tröttnat på att alltid ha rätt .
Speciellt när det gäller var man för sig själv, iaf i mitt fall. Men en annan ska då alltid ställa upp !
Blir så jäkla förbannad och besviken på människor. Visst alla har rätt att säga nej men man behöver ju inte vara otrevlig om det eller ignorera en . Fy fan säger jag bara

De kokar i mig.

Och jag lär vara rena rama monstret ett par dagar då jag kommer gå utan hormonella preventivmedel för första gången på 8 år .

Grattis !

Cash is king...

Ligger här i sängen, totalt handlingsförlamad. Just nu måste jag välja mellan hyra och mat till katten. Mat själv får jag väll inte heller . Inte sand till katten heller. Har massa räkningar , vet inte om jag kommer få in dom heller . Jag mår piss . Jag vet vilka måsten i pengar jag måste fixa men gör jag dom kommer det gå åt helvete med resten . 

Handlingsförlamad är bara förnamnet . Jag vill inte gå upp. Jag vill inte ta tag i dagen , jag vill bara ligga här och hoppas att mina försök lönar sig . .  Hoppas . 

Barnmorskan sen med . Blääää

Att vara någon som andra vill glömma

Ibland funderar jag på varför folk i min närhet på ett eller annat sätt beter sig som dom gör. Visst jag vet att jag har mina fel och brister, det har alla, men det har blivit en del av omvärldens vana att istället för att säga att dom inte vill ha mig i deras liv, så har dom valt att istället ignorera problemet och hoppas att det försvinner, och helt enkelt raderat problemet ur sitt minne och glömt att det existerar (byt ut problem mot jag). 

Jag är en person som hatar oavslutade saker och affärer. Jag hatar ignorerande, skitsnackande och konfliktflyktiga människor. Vill dom mig något eller vill bli av med mig på något sätt så tycker jag att personen i fråga kan tala om detta för mig rätt fram istället för att behandla mig som luft och låta mig gå och gräma mig över vad jag gjort för fel. Bättre att säga som det är istället. Jag hanterar ärliga människor med "kritik" bättre än konflikträdda personer som hoppas på att det ska räcka och radera ens nummer för att slippa diskutera vart problemet egentligen ligger . 

Det samma gäller för många i min familj. Ska jag vara riktigt ärlig så känns det som om jag blev utesluten den dagen jag flyttade till mamma. Som om jag blev en synd, ett svart får som man måste tala tyst om. Ingen som kommer ihåg att ens bjuda in mig på familjetillställnignar. Är jag mindre värd eller vad är det frågan om egentligen ?  

Inte min dag.

Klockan är 11.38 och jag har redan gjord bort mig mer gånger än nödvändigt. Försov mig, glömde ta min medicin, kom på att jag hade glömt tequilas bur hos mamma så fick stoppa ner henne i en sportbag för att kunna ta med henne till mamma som ska vara kattvakt,  gick in i matskafferiet för att leta efter mammas medicin (den har aldrig legat där). råkade ta min mammas medicin för pigghet när jag skulle ge henne dom bara för att vi pratade om min medicin när jag samtidigt skulle hämta vatten för att hon skulle skölja ner med, men istället kastade jag ner tabletterna i mitt gap och tog vatten i näven och svalde som jag gör med min egen medecin. Mamma frågade en kvart senare hur det gick med att ge henne medecin inser först då vad jag gjort. Mamma kollar på mig med stora ögon som om jag skämtade. Gick och skrattade och grät om vartannat så fick ringa giftinformationscentralen och fråga om risker. Dom fick sig nog ett gott skratt. Jag skulle dessutom låna ut kartonger till Thirran och när hon kommer står jag å grejar med annat och hoppar högt och råkar slänga en kudde på mamma i ren skrämsel. Står och tittar bra länge på nycklarna för att ta rätt nyckel till förrådet, inser när jag kommit ner att jag tagit nyckeln till tvättstugan ändå så får springa upp å hämta rätt. Väl inne i förrådet fastnar jag om vartannat och blir mer speedad och "stressad" för varje minut. Lyckas få ut kartonger till damen. Kommer upp och här sitter jag nu. 

Att tillägga är att jag vaknade 09.10... 

Dieter.

Jag går i funderarens val och kval.

Hur ska jag göra och inte.
Jag går ju hos dietist. Hon förespråkar en metod.
En metod som jag tidigare vart helt emot.

Jag har alltid varit den som gillat typ lchf.

Men idag som en blixt från klar himmel känns hennes metod så rätt med lite små ändringar såklart då vissa saker hon rekomenderar är saker jag inte äter (typ leverpastej)

Helt plötsligt känns de som att om jag kör på hennes väg så kan jag klara det här och dessutom ge mej en mer hållbar viktnedgång. Det kanske tar lite längre tid men är mer hälsosam. 
Ska prova

Modernitetens tid har skapat ett högre medberoende

En sak jag kom att tänka på, dock kanske bara det gäller mig, är att det finns nästan inget som är lika irriterande som vänner, ragg, famil - ja vem som hellst egentligen som inte kan svara i telefon/på sms. Även om jag inser att alla inte sitter vid telefonen 24/7 så vet jag att de flesta har telefonen inom en armslängd eller åtminståne kollar igenom den en gång i timmen, om telefonen inte har slut på batteri dvs. 

Folk som inte svarar eller ringer upp inom en rimlig tidsgräns får mig både nojjig och irriterad på samma gång. 

Det fick mig att tänka, hur hade de vart om jag inte hade haft telefon, eller ja om ingen av oss hade haft det. Hur hade det sett ut då? Har dagens teknologi gjort att jag som individ söker ständig kontakt med mina vänner och bekanta?  Hade jag som individ mått bättre utan en telefon?

Går in på dag 3 på lchf

Idag går jag in på dag tre på min lchf-livsstil. De två första dagarna har gått hyfsat. Har till och med legat under det dagliga kaloriintaget men har varit lite för hög på kolhydraterna än. Men jag försöker sakta men säkert jobba bort aölt fler kolhydrater ur min kropp. Jag har märkt att min kropp redan har börja reagera som förra gången och mår bättre på alla sätt. Men nu ska jag inte ropa hej direkt . Har varit lite extra trött men det kan vara för att kroppen håller på att ställa om sig. Idag ska jag göra lchf - pannkakor till frukost! Miiiip!!!! Ska bli så gott ! Måste även komma ihåg att försöka ta mej till vc och ta mitt jäkla blodprov! 

Undrar om jag ska orka ta mig iväg på ett försök till löprunda ? :0 ;)

Klockan är 01.20 och här är Ekot

Ännu en sen kväll på jobbet. Att jobba fem dagar i sträck som minst är 13 timmarspass är inte att rekommendera kan jag lova. Speciellt när alla fem är nätter och inkluderar nattjour som stör sömnen sjukt mycket. Men jag ska inte klaga, jag har ju jobb iaf ^^, men jag ska inte ljuga med att jag känner mig ganska mosig av att gå på helspänn alla dessa dagar som man får göra inom mitt yrke. 

Igår såg jag ett förflutet kapitel. En person som först var en mysig människa att ha att göra med, som sen blev riktigt elak med personangrepp och ilska på grund av hans osäkerhet på mig, som sen gick över till en förälskelse som blev ett hjärtekross. Senare en återfunnen vän, som blev till ett missförstånd, som blev till en myskompis på nytt för att sen komma till den punkt där personen i fråga inte accepterar någon Annas värderingar och försöker med något så fult som "grupptryck" och lura mig att testa saker jag är helt emot. Bara för att man sa nej i sitt eget hem till något jag inte tolererar så var man inskränkt och okunnig. Bara för att man själv inte hade testat. 

Detta förflutna kapitel var igår först otrevlig, sen frågar varför jag är arg på honom och senare ställer sig och försöker fjäska/flörta in sig hos min vän efter att hon hotat med att knäcka hans näsben om han gjorde nått dumt mot mig igen. 

Ne fy vette gudarna . Dodged that bullet! 

Men ändå när jag såg honom så var det som allt gammalt kom tillbaka som ett slag i ansiktet. Bleh! 

Ne nu sömn och jobba klart mina sista timmar imorgon . Sen är jag ledig!

No more alcohol

Inte för att jag mår speciellt dåligt, eller att jag ens är full egentligen . Det hör inte till saken. Men jag har kommit på att det inte ens är kul längre. Blir bara grinig på dryga människor, har svårt att slappna av och känner mig allmänt malplacerad. Nä fyaleden. Nu är de jobb och träning som ska få ta upp all min tid framöver . Så får

De bli, 

När hopplösheten kommer..

Så får jag försöka tänka på det som är bra i mitt liv. För oj vad mycket som är bra egentligen. Fina vänner, jobb, tak över huvudet, ett jäkla sisu, och envishet som gör att jag kan komma långt. Bara att jag ger mig F*N på det.

Har just nu suttit och kikat på ett schema som kanske skulle kunna funka bättre. Men vi får se vad resten av personalen tycker då det inte är upp till mig egentligen.

Jag vill förvarna alla som kanske råkar på mig de kommande dagarna. Jag är fruktansvärt lättirriterad just nu. Kan va för att jag känner en liten press angående lite plugg som måste in. Fick dessutom som grädde på moset U på första examinationen så måste göra om massa i den för att få godkänt. Känns sådär men jag var faktiskt inställd på det från början. Så måste bara hitta mer referenser osv.  Få en bättre frågeställning. Ska försöka skriva ut det kommenterade exemplaret så jag lättare kan ändra utan att behöva bläddra massa fram och tillbaka på datorn.

Måste dessutom bara berätta en sak som jag fått insikt om. Sen jag började med Bod-é Burn så har mitt sötsug minskat radikalt. Helt underbart. MEN Nu är de bara att få hjärnan och vanan att fatta att jag inte behöver äta 24/7 hahaha.

sånt e livet.

Jag har inlett något.

Jag har börjat med något. Eller med rättare sagt försöker sluta med något. Vi får se hur det går. Känner att jag vill vara fri. Men vi får se som sagt.

Har massa plugg att ta tag i men har svårt att få tummen ur eftersom jag aldrig får en paus att andas ut. Men förhoppningsvis ska väll detta med lösa sig.

Motivationssvacka.

Har egentligen massa arbeten att göra till skolan. Men hur jag än försöker lyckas jag inte ta tummen ur rava för att göra dom. Dels för det känns som om jag inte förstår dom, och dels eftersom min hjärna antingen går på högvarv eller har ett totalt vakuum. Vet inte varför jag har det så heller.

Känns bara som jag vill träna hela tiden. . . få ur mig massa underliggande aggressioner och fylla mig själv med endorfiner och adrenalin.

Solen har börjat titta fram nu iaf. det gör mycket för en kvinna som mig.

En stressig vecka.

Denna vecka har varit lite smått jobbig faktiskt. Mycket som behövts att göra och jag har inte gjort hälften än. Jag har uppgifter kvar i skolan dessutom som jag ligger lite efter med

Ska sitta och plugga idag och hoppas på att få klart mina tusen ord angående etik i journalism.
Inget svårt att få ihop egentligen men bara svårt att fokusera tankarna just nu.

Igår fick jag bekräftat att jag får en telefontid den 25 för att prata om varför jag vill förminska mina bröst. Jag är upprymd samtidigt som jag är livrädd. Dels för att jag ska bli nekad och dels för smärta. Jag är så rädd för smärta så de e läskigt. Men men förhoppningsvis känns det bättre ju längre tiden går.

Det kokar snart över

Jag blir så jävla irriterad.

ensamheten kryper i mig.

Jag måste nog vara den värsta bitterf**tan ever. Även om jag är extremt glad för mina vänner så gör det så ont i mig eftersom jag aldrig känt mig så ensam som just nu. Som ett tredje hjul. En efterhängsen äckelpotta. . .

Orkar inte med mej själv och mina känslor.

Började i skolan idag föressten . mycket som kommer att behövas göra.
Men nu blir de se austin powers och glömma mina problem och tankar en stund .

Jag driter i vilket

Bitter, hatisk och avundsjuk. Allt på samma gång. Örk.

Blown out brain.

Orkar inte med mitt eget huvud, ena sekunden mår jag underbart för att i nästa fastna i nått slags limbo där jag inte kommer någon vart hur jag än försöker . .   Jag vill inte ha det så här i mitt huvud. Nojar för minsta lilla. Oroar mig över allt som finns. Stressa över saker som ligger efter och samtidigt längta tills nästa vecka när jag ska börja plugga igen. Denna månad ska jag dessutom försöka roffa åt mig så mycket timmar som de går på jobbet. Jag måste komma ifatt för böckerna va fan inte billiga alltså. Bleh. 

Idag är jag steget närmare.

Fick mail idag att en remiss skickas till bröstkirurgin för att utreda om jag får förminska brösten. Känns både bra och skrämmande. Bra på grund av alla hälsoskäl men skrämmande på grund av smärta, narkos och om det skulle bli totalfel estetiskt. Å andra sidan så skulle jag må så mycket bättre både psykiskt och fysiskt av att få dom mindre . 

Hoppas att det blir av bara.  

Att växa upp.

Jag hade en jättetrevlig nyår som nykter. Länge sen det hände men varför inte. Hade ändå riktigt skoj med fint sällskap och mycket skratt.

Däremot kan jag tycka att vissa beteende ska man växa ifrån när man fyllt 20.  Att folk äldre än detta beter sig som 14åriga tjejer med en massa skitsnack och förlöjligande av andra personer som inte är närvarande för att försvara sig är fan inte okej någonstans. Dessutom vuxna män. Att smutskasta en annan person på det sättet är totalt respektlöst. Speciellt med den relationen de har/hade till den "smutskastade" och den relation som jag har till denna dessutom. Att på detta dra in mig och inte respektera att jag inte vill bli involverad i det hela är vansinnigt. Speciellt när en annan är snäll och prioriterar dessa personer framför mina egna vänner. Tacken man får för detta är skrik, hot och vackra namn. Att dessutom inte respekterar vad för regler som gäller på mina ägor får mig att bli rent av spyfärdig.

Det värsta av allt är att trots att jag hade rätt att agera som jag gjorde så är det ändå jag som går hem och mår sämst av dom alla och bryter ihop totalt. Allt för att jag står upp för mig själv och mina för en gångs skull. Men jag står får händelserna och mitt agerande.

Jag tänker inte lägga ner onödig energi på människor som vänder kappan efter vinden och inte ens kan stå för sina egna handlingar och ord. Väx upp för fan. Från och med lyfter jag inte ens ett finger för att vara snäll eller ytligt trevlig.

Jag är allt för andra chans men när de blir chans 3, 4 och 5 så räcker det.
Sista gången jag nämner detta. Kände bara att jag behövde få skriva av mig lite angående detta.

Nytt år, nya möjligheter. Nu ska jag fokusera på mig själv och mitt välmående :) Och såklart mina underbara kära <3