Distans. Det är inte förrns nu som jag inser hur annorlunda mitt tidigare förhållande var jämt emot andras. Jag kommer aldrig ångra den tiden eller den kärleken som var då för den kommer alltid va en del av mig. Men idag inser jag hur underlig den var/blev och hur totalt skruvad jag har blivit efter den. Saker som andra ser som petitesser såg han som världens undergång, vilket i sin tur har gjort att jag idag tror att minsta lilla gnabb eller liknande är slutet på en relation. Jag fick lära mig ganska fort då att en fjäder var aldrig en fjäder utan det blev en livs levande höna på direkten. Gnabben och osämjan eskalerade till storslagna bråk och tillitsproblem. Mycket dels för att jag alltid kände mig utanför och uttittad i hans vänkrets ( som jag inser idag att så var inte fallet) och jag kände mig alltid som den omaka i sällskapet. Mycket också på grund av att det tog lång tid som jag blev inkluderad i hans liv. Jag säger inte att allt han gjorde va fel. Mycket han gjorde var så rätt och det saknar jag idag. Jag visste vad han tyckte om mig och hur hans känslor var så även om vi inte alltid satt ihop så hade jag en enorm tillit till honom och oss. Ja gjorde också mycket fel och det vet jag, och jag har bett tusen gånger om ursäkt för det då jag lät min personliga osäkerhet referera till andras relationer och hur dom borde vara. Idag tror jag vi har en hyfsad relation med tanke på allt och allt som kom efter. Vi umgås inte, vi är inte nära, men ändå vet vi vart den andra finns. Jag skulle aldrig idag tveka på att höra av mig till honom om jag behövde någon som jag litade på. För (så vitt jag vet) har vi alltid varit ärliga, och även efter relationen vart såpass ärliga att tilliten kan finnas kvar. Från min sida är det så i alla fall och egentligen kan jag bara tala för mig själv. Så är det alltid. Men jag hoppas han känner samma.
Har två personer haft ett så turbulent, kort men intensiv tid med varandra så är det svårt att inte jämföra denna relation med nya. Att det dessutom är så länge sen man ens "dejtade" lägger på ytterligare några grader på skalan av osäkerhet, nervositet och förvirring. När dejtar man? Vad räknas som att man dejtar? Finns det ens något i Sverige som heter "att dejta"?
Hur avgör man om man faktiskt träffar en person på riktigt och inte bara har en hemlig relation eller bara en sexuell relation? Hur bygger man tillit hos folk när man inte känner dom riktigt? Hur vet man när något är på riktigt och värt att lägga ner energi på? Jag har tillitsproblem till dom flesta, även när de gäller vänner. Att då öppna sig för en person och jag inte riktigt vet vart jag har människan gör att det blir ett uppror inom mig. Men jag vet att öppnar jag mig inte så kommer man ingen stans ändå? När är det värt att lägga ner sitt hjärta trots risk för att bli krossad totalt. Så många gånger jag försökt, men blivit besviken, då personen i fråga inte varit på samma våglängd. Hur läser man av folk?
Jag har så många olika frågor som cirkulerar i mitt huvud och det känns som ett enda stort virrvarr av massa "kanske", "om" och "jag vet inte"..
Det värsta med det hela att (de som känner mig vet att jag har haft problem med ätstörningar till viss grad) när alla dessa tankar om "om" och "men" osv dyker upp så går min hjärna in i ett slags försvarsläge och försöker förändra på mig själv för att få personen att stanna. En massa tankar "om jag bara blir smalare så blir jag automatiskt snyggare - då kanske han säger att han vill ha mig" eller "Om jag tränar hårt och tightar till mig så kanske han blir stolt över mig". Det är hjärnan som själv ställer in sig på misslyckande i förväg för att sen försöka hitta sätt att motverka besvikelsen och misslyckandet ( som inte ens skett ). Det värsta är att personen i fråga ( när det än skett) har aldrig uttryckt missnöje om hur jag ser ut eller påpekat att jag ska göra ditten eller datten för att ändra på mig.
Visst nu har jag en strävan att nå vissa mål med min kropp men det är för min egen skull och inte för någon annans, MEN att tanken ska slås på bara för att jag är osäker i en relation ( vilken det än är ) ska inte existera. Den förstör mer än vad den motiverar för att jag trycker då samtidigt ner mig själv mer än innan och ställer in mig på att jag inte förtjänar personen. And misery loves company - ja då är det som jag startar att ställa till det för mig själv och förstör: för hur är jag när jag är lycklig på den fronten?
Oj vad seriöst inlägg det blev.
Måste bara tillägga att jag hatar sjukhus. Även om det inte var något livshotande vi åkte in för idag med mamma så tänker jag bara tillbaka på förra sommaren . Det har nu gått 1år och 8 dagar, och det gör fortfarande lika ont. D e t g ö r o n t ! ! .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar