Att vara någon som andra vill glömma

Ibland funderar jag på varför folk i min närhet på ett eller annat sätt beter sig som dom gör. Visst jag vet att jag har mina fel och brister, det har alla, men det har blivit en del av omvärldens vana att istället för att säga att dom inte vill ha mig i deras liv, så har dom valt att istället ignorera problemet och hoppas att det försvinner, och helt enkelt raderat problemet ur sitt minne och glömt att det existerar (byt ut problem mot jag). 

Jag är en person som hatar oavslutade saker och affärer. Jag hatar ignorerande, skitsnackande och konfliktflyktiga människor. Vill dom mig något eller vill bli av med mig på något sätt så tycker jag att personen i fråga kan tala om detta för mig rätt fram istället för att behandla mig som luft och låta mig gå och gräma mig över vad jag gjort för fel. Bättre att säga som det är istället. Jag hanterar ärliga människor med "kritik" bättre än konflikträdda personer som hoppas på att det ska räcka och radera ens nummer för att slippa diskutera vart problemet egentligen ligger . 

Det samma gäller för många i min familj. Ska jag vara riktigt ärlig så känns det som om jag blev utesluten den dagen jag flyttade till mamma. Som om jag blev en synd, ett svart får som man måste tala tyst om. Ingen som kommer ihåg att ens bjuda in mig på familjetillställnignar. Är jag mindre värd eller vad är det frågan om egentligen ?