Uppochnerväntutochin-stadie

Vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är så mycket blandade känslor jag går igenom. Allt från den djupaste sorg till den totala glädjen. Den totala glädjen är såklart för min älskade Madde och hennes Erik som har blivit så lyckligt lottade med den lilla parveln Lovisa. Jag är också glad att jag har sån fin familj och att de förstår hur konstigt jag reagerar. Jag är glad över att jag nu ska få vara ensam hemma i två veckor och att mamma ska få en lägenhet som det ser ut som. Inflytt första oktober.

Jag är glad för allt det eftersom jag behöver tid att sörja. Att vara för mig själv. Att försöka reda ut det här trassliga nystanet av känslor och ångest. Ångest som ligger så åtklämd och nära att minsta lilla utlöser det.
Hade en liten mindre "dispyt" med en väninna idag. Inget som egentligen ska ta så mycket av min energi och tankeverksamhet utan skulle lätt kunna lösts snabbt och smärtfritt. Istället brakar ångesten på så att jag knappt kan se på svaren jag får och att hjärtat dunkar i 120 och jag bara vill spy. fyaleden.

En framgång idag var att jag orkade klä på mig kläder och platta håret och sminka mig. Något jag inte gjort på ett tag. Har så jäkla svårt att komma ur sängen om dagarna. Jag vill liksom inte möta verkligheten och allt som kommer därtill. Jag vill inte ta itu med allt än.

Jag vet att jag måste men jag orkar inte just nu.
Sorgen efter pappa är för stor för att jag ska kunna hantera just nu.
Så stor att jag kväver den innan den ens försöker se solljus.
Jag ska ta mig i kragen och låta allt bubbla upp. Men jag vet inte när.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte menar något illa när jag är konstig. Men jag vet inte bara hur jag ska hantera min vardag utan min far. Utan att kunna ringa till honom. Utan att kunna se honom.

Jag vet inte hur jag ska leva utan pappa som tagit hand om mig så länge, så mycket och så intensivt.
Hur jag ska klara mig utan hans kärlek, hans råd, hans konstiga vis att stötta och utan hans knäppa humor..

Jag vet inte...