Min stöttepelare genom livet. Min Pappas kropp orkade inte mer. Som jag skrivit förut fick vi veta för lite över en månad sen att han led av pancreascancer, vilket är cancer i bukspottskörteln. Antagligen något han haft i kroppen sen vi fick veta att han hade "diabetes" förra hösten. Om han egentligen skulle haft diabetes även utan cancer är inget vi vet, vi vet bara att "diabetes" är första symptomet på hans variant av cancer. Men läkarna kollade inte upp något mer eftersom tabletterna funkade trots att han sökte hjälp flera gånger efter. I december blev han sjukskriven på grund av smärtor i ryggen, en lång utredning inleddes där läkarna påstod till en början att inget var fel på honom. Dom skickade honom till massörer, osteopater och träning. De påstod sig att han skulle träna bort smärtan. Resten av ordningen har jag ingen större koll på, men han fick tillslut veta att han hade artros. Men trots detta och alla mediciner de gav han för smärta blev inget bättre. Han fortsatte söka hjälp men det enda han fick höra var att de va psykiskt, så dom skickade honom till Kuratorer/psykologer och gav honom nervpiller och mer eller mindre kallade han galen som han sa. Han va fortfarande sjukskriven.
I mitten/slutet på juni svullnade hans ben upp. Så min syster körde honom till akuten här i Karlstad, där han inte varit förut. Äntligen tog någon honom seriöst. Dom la in honom och började göra en massa tester. Det första de fick fram var att han hade blodproppar i lungorna. inte en utan flera. Han hade dessutom kanske haft en tyst hjärtinfarkt. Men de va inget dom kunde se ordentligt. Han fick veta att han skulle få sprutor för propparna för att lösa upp dom så andningen kunde bli bättre. Han fick ligga kvar i ytterligare en dag eller två (jag kommer inte ihåg) eftersom dom väntade på svar på prover och röntgen osv. Någon dag fick jag ett samtal där pappa gråter och frågar mig om jag kan hämta Elena från bussen och köra henne till sjukhuset. Jag förstod att något var allvarligt. Pappa gråter inte...Han sa att han måste prata med mig när han lugnat ner sig, och att han bara skulle ringa Elena och fråga när hon är framme. Han ringde upp på nytt efter att Elena hade sagt att hon kan gå, och gråter fortfarande. Jag frågar vad det är som händer och det första han säger är att han kommer hamna bredvid farfar snart och brister ännu mera ut i gråt och berättar att han har fått pancreascancer. Han frågar om jag kan köra hem dom och det gör jag självklart.
Väl hemma i Storfors hämtar vi upp min faster och åker hem till Systrarna. Pappa berättar för alla att det är cancer i bukspottskörteln som har spridit sig till levern och magen. Att det inte finns något som kan göras. Det enda han läkarna sa var att han kunde ha ett par månader till två år, beroende på hur de artar sig.
Krossade satt vi i familjen där. Gråtandes, chockade och arga på sjukvården som han haft tidigare.
Hittar man denna cancer i det tidigaste skedet så finns det i alla fall en möjlighet att överleva. Inte stor, men den finns.
Vi försökte leva vidare både jag och mina syskon och resten av familjen. Göra det bästa av situationen. Men när jag skulle hälsa på för två veckor sen, då jag även skulle hälsa på min Madeleine och hennes lilla Lovisa, så hade pappa fått massa vätska i buken. Han var som en uppblåst ballong. Jag sa att jag kör honom till akuten efter jag varit till Madde en sväng. Han sa att han inte ville till sjukhuset för han ville inte bli inlagd, och han var rädd för smärta. Men vi åkte in med honom tillslut iaf.
Han kom aldrig hem mer. Det var som han visste.
Läkarna började tömma honom på vätska. Redan första dagen tömde dom närmare 6 liter. Efter de fick dom tömma varje dag för det blev ny vätska. Vi slutade räkna vid 20 liter..
Han började få smärtstillande och vätskedrivande. Jag var där flera gånger den första veckan. Hälsade på, köpte bär och smsade med Pappa. Hans kusin tog med honom till Putte i Parken och dom satt utanför och lyssnade till Ulf Lundell. Det gjorde hans dag.
På söndagen skulle jag åka och hämta fiestan som pappa sa att jag skulle få, samt fira mormor.
Jag kom till Mormor, åkte vidare för att hämta bilen, Åkte och hälsade på Madde lite snabbt - tog en kaffe. Sen var jag på väg till Mormor igen, Jag hann till Filipstad. Då ringde Elena och sa att pappas lever har slutat att fungera. Att läkarna inte visste om han hade timmar eller dagar. Jag svängde in hos Mormor, hämtade mina saker i bilen och åkte till sjukhuset.
Han var riktigt dålig.
De kommande dagarna var en bergochdalbana gällande pappas ork. Ena stunden orkade han sitta och försöka prata. Andra stunden ville han bara sova. För varje dag han va inlagd gick han även ner mer och mer i vikt då han inte orkade äta ordentligt. Jag var där mer eller mindre varje dag förra veckan.
I fredags började han få problem att svälja på riktigt, orken var borta och man såg honom bara glida längre och längre bort.
I söndags skulle jag varit där och hälsat på, men på grund av oro och allt därtill så hade jag sovit 3 timmar och kände att jag inte orkade. Hade pratat med Faster om en konversation med en annan släkting och grät över den, hon sa att hon skulle prata med personen i fråga. En timme senare ringer hon. Jag trodde det var angående samtalet. Hon säger att pappa har somnat in.
Resten av den dagen är ganska blurrig. Jag vet att jag bröt ihop i köket efter samtalet när jag samtidigt ropade till mamma vad som hänt. Mamma helt förtvivlad över hur jag ska reagera får panik, medan jag sitter i köket och gråter. Samtidigt var jag egentligen på väg för att fotografera en vän. nån minut efter jag bröt ihop var jag åter samlad igen. antagligen chocktillstånd. Jag var helt hundra på att jag inte ville åka till sjukhuset och se honom där. Jag berättade för min vän, hon sa att hon kör mig dit om jag vill men att hon gjorde som jag ville. Vi började fota, eftersom jag i mitt chocktillstånd tyckte de var vettigt? Blev bra bilder iaf. Ringde sen till Maria. Hon sa att hon tyckte jag skulle komma dit. Att dom ville det. Så jag åkte. Redan på väg upp började tårarna komma. Men när jag tog i dörren och skulle gå in, då kom allt. Jag såg pappa ligga där så fridfullt och jag bröt ihop totalt. Vi satt där, familjen, och sörjde och sa hejdå.
Jag gav pappa en sista kram, grät i hans öra och sa farväl.
Hela upplevelsen i Söndags är totalt surrealistisk. Det kändes som om jag stod bredvid mig själv och såg hur jag och alla andra reagerade. Det var som om min själ inte var i mig. Som om allt var på film.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska må eller reagera. Det kommer väll inom sin tid.
Jag vet bara att livet kommer vara så tomt utan dig Pappa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar