Det känns som det enda vi gör är att sitta och vänta. Vänta på ett resultat vi vet är mer eller mindre oundvikligt. Det tar så hårt på mig att se honom lida, även om jag inte visar det utåt när jag är där.
Han behöver inte känna och se hur ledsen jag är, han mår nog dåligt redan som det är. Men för varje dag som går vet jag att det är ett steg närmare det där samtalet. Samtalet jag egentligen inte vill ha. För varje kväll ökar min ångest över att förlora den person som stått mig som närmast och alltid ställt upp för mig. Den person som fostrat mig sen barnsben och alltid velat mig väl. Personen som lärt mig cykla, hjälp mig med läxorna, ställt upp och peppat mig när jag idrottade som mest. Personen som stod längst fram när jag klarade skolan och tog studenten, som träffade min första seriösa pojkvän. Människan som alltid hade en hundralapp till övers när jag gick arbetslös och inga pengar var kvar. En person som lärt mig moral och att vara stark. Personen som lärde mig köra bil, och betalade för hela mitt körkort. Nu vet jag att för varje dag som går så glider du längre ifrån mig, ifrån oss. Vi systrar sörjer redan, innan du ens är borta.
Varje gång jag hälsar på dig slår det mig bara hårdare och hårdare i ansiktet. Hur skör du är idag. Hur ont du måste ha.
Jag sitter här med tankarna enbart på dig pappa. Jag vill inte att detta ska ske. Jag vill att du ska få träffa dina barnbarn, min framtida man. Jag vill att du ska lämna bort mig om jag skulle vilja ha ett kyrkbröllop. Du är för ung för att drabbas av detta! Jag är så arg på denna orättvisa värld, men jag vet inte ens hur jag ska hantera det.
Pappa, Jag Älskar Dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar