Vad som är riktigt svårt är att sätta ord hur jag känner mig. Att kunna förklara hur stressen äter upp mig inifrån även om det är något en "normal" människa ska klara av. Men är det något jag lärt mig om mig själv de senaste åren är att jag inte funkar som andra. Och när jag kommer in i den här onda spiralen som jag fastnat i är det omöjligt att ta sig ur den om jag inte omprioriterar.
Jag ska vara brutalt ärlig. Jag håller på att gå under, även om det inte alltid märks utåt. Jag har svårt att klara de enklaste sakerna. Bara att ta sig in i duschen är ett dilemma, det känns som om bara tanken tar all energi från mig. Att vakna eller ta sig upp på morgonen är näst intill omöjligt. Och att somna på kvällen är lika illa, knappt att sömntabletter hjälper. Det lilla dom hjälper gör att jag är 3 ggr så trött på dagtid med. Jag är stressad över alla mina jobb, stressad över ekonomin, min hälsa, mina vänners välmående, Min familjs välmående och alla småsaker som kommer till inom den sista kategorin (mina vänner vet vad det handlar om) Jag har svårt att slutföra meningar, och fastnar mitt i dom, för att glömma bort min tanke. Jag har svårt att komma ihåg saker jag ska ta hand om, och då säger de flesta att jag ska skriva upp i min kalender. Men detta hjälper inte heller då jag glömmer att kolla i kalendern.
Min energi är som bortblåst. Det känns som jag bara vill sova bort vardagen. Allt är som en undermedveten stress och jag vill egentligen bara sjukskriva mig och få gå hemma och komma ifatt med mig själv. Andra kanske tror att jag överdriver och ibland funderar jag på det själv. Man känner sig som en hypokondriker. Jag vet att jag inte vill må dåligt. Jag vill vara mitt glada jag och känna mig som mig själv.
Men men. Tiden får utvisa vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar