ja, nu tickar klockan och jag ser alla mina vänner runtom mig bli stadgade i livet och skaffar fint boende, fint liv och familj. Jag borde inte känna mig stressad, ändå gör jag det då mitt undermedvetna vet mina gränser och hur lång tid det tar att egentligen komma till det stadiet med en person. och jag är långt ifrån där. Långt. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma vidare. Ännu större chock kom när jag fick veta att min barndomskärlek och bäste vän också är på g. som ett slag i ansiktet.
Jag borde sluta hänga på internet. Det blir så mycket mer gjort i livet då.... men ändå är jag knappt här så jag vet inte. Äh ja örker inte.
Jag vill träna och det gör jag med . tränar mer än vad jag ska behöva egentligen, allt för att bli nöjd med mig själv och mer trygg i mitt skinn. Ju mer jag tränar desto fetare blir jag. Jävla depression som ligger i bakhuvudet och trycker på mina gamla mönster . blä .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar