Någon timme senare får jag ett telefonsamtal.
Pappa gråter i andra änden och frågar om jag har ledigt och om jag kan komma dit, till sjukhuset.
- Självklart kan jag det sa jag.
Han frågade om jag kunde hämta upp Elena och lämna henne på sjukhuset med samtidigt.
- Absolut
Han skulle bara ringa och kolla vart hon var och han skulle ringa upp mig snart och han sa att han vill prata med mig när han har lugnat ner sig lite. .
Jag tittar på mamma och Sofie som var i samma rum och inser att något är fel. Jag säger till dom att, "nu nu är det något som inte stämmer, nu är det något allvarligt"
När han fem minuter senare ringer upp mig sitter jag på toa men svarar ändå eftersom jag visste det var viktigt.
I andra änden säger han att jag inte behöver hämta Elena, att hon går ut till sjukhuset.
Jag säger till pappa att jag kommer sen ändå. I andra änden håller han fortfarande på och gråter hejdlöst.
Bara den delen gav mig kårar. Pappa gråter inte. Normalt sett gråter han inte.
Jag frågar vad som händer och vad läkarna säger.
- Jag kommer ligga brevid farfar snart. Jag har fått cancer i bukspottskörteln och det finns inte mycket dom kan göra. Så jag får åka hem idag, kan du köra hem mig och Elena sen?
- Självklart.
Jag håller mig sansad och lugn under samtalet mest för att undermedvetet lugna pappa.
Han säger att han hör av sig när han vet vilken tid han får åka hem.
Jag går ut i köket, tittar på mamma med vad jag kan tänka mig, var en tom stirrande blick och säger.
- Pappa har fått cancer i bukspottskörteln, och dom vet inte hur länge han har kvar.
Lika tom men samtidigt chockad blick fick jag tillbaka av de två.
Dagen gick och jag var lite borta i huvudet, det är jag väll ännu i skrivandets stund, och väntade och väntade. Pappa hade även sagt att jag inte skulle berätta för mina systrar än då han ville göra det själv direkt när han kom hem istället.
Sagt och gjort. Vi åkte hem till storfors. samlade alla inklusive faster i köket för att han ville berätta allt för dom. Resten av samtalet är ganska luddigt. Det mesta jag kommer ihåg är att han berättade att vi ska inte vara ledsna utan det är han som ska vara det då han inte kommer kunna hjälpa oss mer, för han vill vara kvar och finnas för oss och hjälpa oss.
Jag vet att allt han sa var världens finaste ord, och jag har aldrig sett eller hört min far så känslosam i hela mitt liv. Jag vet att sekunden han berättade om sin cancer och hur den har spridit sig till levern och magen så gick våra liv i kras. Jag hörde Maria och Petra bryta ihop och upprepa ordet nej, flera gånger på rad.
Petra blev apatisk men hyperventilerade på samma gång. Elena bröt ihop. Jag bröt ihop eftersom jag kände så för alla andra och hur ledsen jag själv var och hur ledsen pappa var. Trots detta höll jag mig ganska lugn, jag visste att jag måste köra sju mil hem till Karlstad och jag måste jobba de kommande tre dagarna. Jag kan inte bryta ihop än. När jag gick utanför dörren bad Elena mig att höra av mig ofta, om jag orkade. Jag sa till henne att jag kommer höra av mig så mycket jag kan.
Men sammanbrottet ligger på gränsen mellan hejdlöst gråt och skratt för att undvika tänka, för att glömma för stunden och för att klara av dagarna fram till jag kan släppa allt.
Natten efter spenderade jag i Sofies säng. Gick upp tidigt och gick hem
Jag kom hem och la mig i sängen och kände att jag måste skriva sms till pappa.
"Pappa, även om vi har haft våra duster så är du verkligen min idol och
förebild och jag vet inte vad jag hade gjort utan dig många gånger.
Du har hjälpt mig igenom så mycket och lärt mig vad moral är och att
man alltid ska göra rätt för sig. Även om jag verkade sansad igår är mina tankar på
tusen håll och jag går på gränsen att bryta ihop när som helst. Nu får vi göra det bästa
av tiden ihop! Jag älskar dig pappa, verkligen. Trots att jag sällan säger det.
Du är en av de starkaste personerna jag känner och jag beundrar att du vågade stå där igår och berätta allt för oss"
Svaret jag fick av var ord som jag aldrig hört/läst förut av min far.
"Dina ord värmer mig djupt i mitt hjärta, jag älskar dig också fast
jag inte talat om det. Jag vill att ni ska ha framgång i livet och allt
som det innebär, och att ni är juste mot varandra. din älskade PAPPA! Vi hörs! "
Där bröt jag ihop, bara för en minut, där jag satt ute på Bergvik
Nu kanske du som läser anser att jag blottar för mycket. Men skrivandet är ett av de bästa sätten för mig att uttrycka mig och bearbeta saker som händer. I detta fall vet jag inte hur jag ska bearbeta detta men måste börja någonstans. Det är också ett sätt för mig att förklara för mig själv och andra vad som verkligen hände i tisdags. Det hela är så surrealistiskt och ogreppbart. Dels för att jag själv hanterar det hela så fruktansvärt konstigt och dels för att jag bara går och väntar på att någon ska säga att dom skämtar med mig, eller att allt har varit en dröm. För så känns det. Som om jag går i en drömvärld dagligen. En mardröms värld, där allt är upp och ner - in och ut.
Stundvis slår vissa saker mig som en blixt från klar himmel. Min kära Pappa kommer aldrig få känna sina barnbarn, Mina barn kommer aldrig få känna sin morfar, min far som är en sån replika av sin far och mor. Jag vet hur mycket jag avgudade min farmor och farfar. Min far är en form, perfekt stöpt efter dessa två underbara människor. Han skulle vara den bästa morfar ett barn har sett. Men nu kanske han inte hinner få chansen. Han kommer aldrig få se mig bli gift och skaffa en familj. Aldrig ha pinsamma middagar med mig och min blivande där han frågar ut min blivande vad han har för avsikter med mig. Han kommer kanske inte hinna se mig ta examen, om jag inte skyndar på nått så infernaliskt. Han kommer inte se mig den dagen jag blir av med mina skulder och jag är den lyckligaste personen i världen då tusen kilo tyngd kommer lätta från mina axlar.
Min pappa har cancer. Vi vet inte hur länge han har kvar.
Livet är skört, vårda dem du håller kär och visa hur mycket dem betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar