Jag kan omöjligt förklara känslan, men jag ska ge det ett försök. Genom åren har jag haft problem med både det ena och det andra. men oftast har jag känt att jag aldrig riktigt tagits på allvar inom sjukvård och när de gäller min hälsa - såväl psykiskt som fysiskt. Visst jag har ett finger med när de gäller den psykiska delen eftersom jag inte riktigt själv velat trott att ja faktiskt mår dåligt på riktigt och på det hur anti jag egentligen är mot allt med tabletter att göra. Men jag har idag faktiskt svalt min stolthet och bett om hjälp för att faktiskt försöka må bättre med tiden. Och Jag är stolt över mig själv att jag gjort det. jag känner även en lycka eftersom jag fått bekräftat att jag inte bara låtsas eller vad man ska säga. Jag är även stolt över mej själv att jag faktiskt tar tag i saken istället för att bara skjuta upp den och tänka på den. Ett steg mot en ny riktning för att se om det hjälper. För reder en sak ut sig - kanske resten också reder sig. kan inte annat än att hoppas .
dessutom är jag glad eftersom att jag för första gången i mitt liv träffat på en läkare som jag känner tar mig på allvar, som jag känner mej trygg med från första stund. Som faktiskt tar sig den lilla extra tiden för att lyssna på mig och inte bara kommer till mötet med en blank sida utan faktiskt har med sig journaler och gör en grundkoll de första hon gör och går igenom alla resultat jag haft.
Det kändes underbart.
Sen känns det också hur underbart som hellst att faktiskt jag, utan att tänka på det, förklarat för L hur jag fungerar och varför jag mår som jag mår utan att linda in det . Att Jag fick fram rätt ord utan att ens försöka. Och hon förstod på ett annat sätt än vad som gjorts innan. Och det känns så skönt. så lättande.
Vi får se vart allt detta tar vägen.
Med allt. Men nu har ja iaf lite hopp att de faktiskt finns vägar att börja med . :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar