Jag fick en liten nostalgiresa då jag såg en vän lyssna på en låt som jag tidigare varit helt frälst i . Denna låt heter "What it is to burn" av "Finch ". Denna låt var en del av min period då all min musik jag lyssnade på lät ungefär så. Det är ganska lustigt hur musiksmak förändras och förnyas och så under åren som går .
Jag kommer ihåg att min första skiva jag någonsin hade var backstreet boys första album. Och nånstans i samma veva spice girls första ( den delade jag och syrran på som små). Backstreet Boys var mina idoler och totala favoriter - antagligen lite smått efterapande från början från min Kusin Marie som var heltokiga i dessa. Eftersom hon var äldst ville man ju vara lite som henne - och såg upp till hennes musiksmak. Och se på fan jag fastnade. Lyssnade efter detta i många år på backstreet boys och efterliknande boybands. Tills jag i min tonår helt plötsligt tvärvände ( trots att jag hade min pop och boybands nära hjärtat) så började jag lyssna på en helt annan musik. Jag började med In Flames, Led zeppelin , Sonata artica. Mjukstartade lite med de som var klassat som gamla godingar och legender. Detta var dock en fas trots att jag fortfarande uppskattar den gamla klassiker delen ( räkna bort inflames där då men ah you get the point). Sen fastnade ja på den då såkallade emomusiken . I min värld är de ett konstigt begrepp och Jag personligen har jättesvårt att sätta fingret på musikstilar så kalla de va ni vill men de va de mina vänner sa haha. Men de var allt från Funeral for a friend, Taking back sunday, Finch, Alexisonfire mm, Men dom största förutom Funeral for a friend i mitt liv var och är fortfarande The Used. Det är ett band jag aldrig riktigt kommer att släppa - hur mycket jag än lyssnar på det.
Idag dock har jag som sagt ändrat från att vara enkelriktad till att lyssna på allt istället. Ena dagen kan ja lyssna på den sorgligaste singersongwriterlåten för att nästa stund dra på From Autumn to Ashes eller tillåmed sen byta till Britney Spears eller Nån helt underbar partylåt. I musikens och min värld är de inte stilen i sig som lägger grund för dig som person. Jag som person är en sån som kan både fasta för helheten i en låt eller bara små delar som hur gitarren låter i ett visst parti, Hur fort/långsamt trummorna slår på ett ställe. Hur en röst kan gå från de mjukaste och finaste till det mest hjärteskärande - vare sig musikstil. Eller hur man kan använda rösten för att få fram tonlägen som visar känslan med de hela. En text som kan tala till mig i alla lägen är även den värd mer än tusen ord. En låt, kan säga mer om din sinnesstämmning än vad du någonsin kan tänka dig. Låtarna jag själv väljer att sätta på ( inte shufflar) är rätta vägen för att veta hur jag verkligen mår för stunden.
och en låt kan även ändra din sinnesstämning totalt på någon minut.
vilken makt musiken kan ha egentligen.
i alla fall över mig..
Oj vad långt de blev . haha . Men mina tankar om musik iaf .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar