Värdet av ett liv?

Ibland förstår verkligen inte jag hur folk tänker.

Vad är värdet av ett liv. Då menar jag inte bara att vara vid liv utan att faktiskt ha ett värdigt liv? Ska det vara så omöjligt? Jag blir så arg och så frustrerad. Har man inte rätt att få ta mer än 30 min på sig i duschen.....? Och Har man inte rätt att duscha FLERA ggr i veckan? Hur ska då den sammanlagda veckotiden på 30 min räcka för någon som inte är frisk. Jag blir så arg. Ska man inte heller få gå på toa fler än fyra ggr per dag om man behöver det? Nej men det går ju inte för det HINNS inte med i tiden som är beviljad. Ska dessutom Personal behöva stå ut med att jobba en timme här och där utspritt på ett dygn för att det ska kunna funka enligt handläggarens tidsberäkning?

Hur svårt ska det vara att försöka komma överens med ett annat bolag och skaffa en gemensam lösning till ett problem som förstör en människas liv? Vem vill egentligen leva "på klockan" ? Känna att varje sak man gör hemma som man behöver hjälp med är uträknat på minuten. Och tar det längre tid, Ja då är det nått annat som blir undanlagt på grund av tidsbrist. Tror verkligen dessa människor som bedömer antalet beviljad tid att man VALT att vara sjuk? Att man är det för skojs skull? Ska man verkligen bli bestraffad om man har 1 bra dag på en månad? Hur humant är det att få sina akuta toabesök nekade eller att man får vänta tills det redan är försent? Måste man gå och lägga sig klockan åtta bara för att personalen slutar då?

Men det är ju tydligen verkställarnas fel...
NEJ det är inte verkställarnas fel. Hade bara ni varit väldigt tydliga med hur det skulle se ut. Hur nattpatrullen skulle försvinna, för man måste vara tydlig i sådana här situationer, då kanske man från början kunde planera in allt på ett helt klart mycket bättre sätt.

Det är ju inte bara hennes liv som blir förstört. Ett enda planerat virrvarr där inget spontant får hända, för det finns det inte tid för. Det påverkar även Mig och Mina. Att behöva sitta och oroa sig dagligen om allt kommer gå bra under dagen har vart sjukt jobbigt det senaste året då man inte längre bara kan springa över och hjälpa till. Som ett skänk från ovan blir hon äntligen beviljad assistenter. Det kändes äntligen som saker skulle börja lösa sig. Att hon skulle få njuta av det nya boendet. Känna att hon mår bra och att hon är värd något, och äntligen ta hand "om sig själv". Nej så blir det inte. Och inte på grund av assistenterna inte.  Det ena krånglet efter det andra. Dessutom så vet alla där att jag för hennes talan, att det är jag som tar hand om denna bit för att kunna medla och kunna veta vad som händer - Men ÄNDÅ så ringer dom till henne när det kommer dåliga besked av något slag. Det är som att de ger sig på henne för att hon inte säger ifrån? För att hon bara skulle bryta ihop då? . Är dom rädda för mig för att jag faktiskt har något att säga?

Jag blir så trött på Kommuner och myndigheter som slänger över allt ansvar på varandra och låtsas som dom inte haft med saken att göra. Hur de sen säger en sak framför mig och henne men skickar helt andra beslut. Fy fan.

Trött man blir.

Är man inte värd att kunna leva ett så vanligt liv som möjligt, även om man är sjuk?