Sunshine on my window, makes me happy, as I should be

Kärlek. Hur underbar är inte den då? Även om det är många svårigheter jag som nybliven sambo för första gången i mitt liv måste gå igenom så är all krångel så värt det. Att ställa om sig från att endast ha sig själv att se till, att ha sig själv att bry sig om, så kommer det helt plötsligt in någon annan i ens liv som vill finnas och ta hand om mig. Som varje dag visar att det är mig han vill ha och att jag är den vackraste tjejen på jorden enligt honom. Hela den här situationen för mig är fortfarande så surrealistisk. Trots att han visat mig detta, varje dag, de senaste 7 månaderna mer eller mindre. Livet har gått så fort framåt. För 7 månader och 6 dagar sedan träffade jag min kärlek. Det känns som en evighet sen men ändå precis som igår. det tog oss bara 4 månader att inse att vi inte kan vara utan varandra och jag sa upp min lägenhet och tog mitt pick och pack och drog. Och på ett sätt tror jag att det är det bästa jag har gjort på länge. Att börja om, få en ny start, även om det är trögstartat nu i början när du ska försöka hitta nytt jobb, nya vänner och nya vardagen ska börja flyta på.

Jag älskar mina vänner jag redan har, det är inte de. Ibland känns det dock som om jag vill lära känna nytt lite närmare, just för att faktiskt "bo in mig" ordentligt. 

Jag måste nog säga dock att jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som jag älskar som dessutom är min bästa vän på samma gång. Jag har nog aldrig skrattat så hårt, fulat mig så mycket, känt mig så bekväm eller längtat så efter en fortsatt framtid ihop, även om han ibland får mig att vilja slita av mig håret med sina dumma frågor. Han bryr sig på riktigt om vad jag spenderat min dag med, om jag är glad eller ledsen eller bara finns där när jag behöver en famn att bara krypa upp i. Han tröstar mig när det känns som värden går under, och han peppar mig när livet känns svårt. 

Som sagt, allt detta känns så surrealistiskt. Händer detta verkligen mig? 

Många gånger är det som om jag sett på mig själv utifrån när jag lever mitt liv, som om jag såg på en film. Kan vara de mest vardagliga sakerna som jag aldrig trodde jag skulle få. .

aja nog om det. 

Vet dock inte vad som kommit för mig själv på sistone. Jag sover så dåligt under nätterna, antagligen på grund av smärta och låsningar i ryggen. Detta i sin tur leder till att jag knappt orkar gå upp om mornarna trots att det egentligen är de jag behöver för att avlasta ryggen. Dessutom har huvudvärken tagit sitt grepp om mig de senaste två dygnen på grund av detta. Så tror jag måste ringa min massör om en tid så fort som. 

Har fortfarande problem med att jag stressar upp mig alldeles för mycket i onödan i förtid. Någon som har tips på antistress-övningar? Träning och så enbart funkar inte, och jag är för stressad för att meditera. huja. 

Nu verkar de som jag gör denna blogg publik igen på nytt en sväng och delar med mig. Jag märker själv hur annorlunda mitt liv och mina tankar ser ut idag jämt emot för några månader sen. helt sjukt vad fort allt kan förändras. 

Tjipp&Hej

Kärlek och ensamhet.

Oj se på tusan. Kärlek. Har jag hittat sånt med. Ja för de har jag. Vad hände där liksom.

Länge sen jag skrev något. Mest egentligen för att jag inte haft någon större tid till det. Liten update är ju att jag inom en vecka ca är helt och hållet Laxå-bo. Vad hände där lixom.
Och ja, jag är kär. mer än jag trodde jag skulle bli i början med tanke på alla rötägg en har träffat.

Är i alla fall mitt i flytt och all dess stress och panik och dumheter. But hey, det får jag ju ta.

Känns som jag borde börja skriva igen. För så fort jag sätter mig framför skärmen så har jag egentligen tusen tankar som jag bara vill pränta ner men på grund av detta fenomen internet så kan jag inte. Blir väl att skaffa en dagbok på datorn eller ngt. ;)

_______________________________________________________________________________



Men det är en annan helt separat sak som tynger mig långt ifrån mitt "nya liv" i sambovärlden och kärleken..

En situation där jag känner mig alldeles ensam i. Känns inte som jag har någon att prata med, som om jag är ensam att ta initiativ. En person i min närhet som jag har så mycket medkänsla för så jag blir tokig. Jag vill bara hjälpa, men vad jag än gör så blir de fel. Jag kan inte ta hjälp ifrån vem som helst heller så där sitter jag tillslut med huvudet i brevlådan. Finns så mycket mer och skriva om detta men utan respekt så håller jag tyst. Önskar bara att någon fanns kvar att dela detta med.

Förlåtelser och insikter

Hur mycket jag inser ju äldre jag blir.. Likaså för andra verkar det som. Att något som kan liknas med en ursäkt kan få mig att finna lite mer ro i kroppen är helt sjukt. Vissa känslor svalnar inte, vare sig dom är bra eller dåliga, men lite kylbalsam på är aldrig fel. Jag har dessutom funderat på vad vissa vinner på att prata med mig bakom deras respektives rygg, och att större delen av samtalet går ut på att boosta mitt självförtroende och förvirra mig om varför saker gick snett. Det jag trodde var anledningen var egentligen inte något problem. Aja. Fölk alltså. Bröl

Forever and Always

Alone until the end.

Ska nog sätta mig å skriva. För de här är en sån stund som jag ska bearbeta. När den underliggande depressionen är som värst. Hur ska jag ta mig ur detta tänk...

Ett beslut, 10 kilo lättare, Jag är inte ensam längre..

Känslan att 10 kilo eller mer har lättats från mitt bröst, det finns inget sätt att beskriva den. Jag har sedan Januari (eller egentligen ännu längre) känt mig så ensam i mitt arbetsliv även om personerna jag har som kollegor har varit underbara. Jag har känt mig vilsen, överväldigad, otillräcklig och allt där till, till den mån att nästan gått in i väggen, att jag faktiskt har velat att bara säga upp mig, dra något gammalt över mig och strunta i omvärlden.

Men äntligen har något positivt hänt. ÄNTLIGEN.
Jag slipper den dära karln, jag slipper den dära kvinnan på lönekontoret, och främst JAG SLIPPER TA ANSVAR HELT ENSAM. Jag kommer att få hjälp.

Nu kanske jag kan börja tänka på mig själv igen..

Var det någon som sa semester?

Nej jag trodde väll inte det.

Jag är helt slut. Började med att jag i fredags fick samtal om vik behövde sättas in på lördag fm. Där sitter jag på min första lediga helg sen vecka 6, med en öl i handen, och ska fixa vikarie. det löste sig väll efter mycket om och men, efter det har allt bara eskalerat. jag fick ingen ledig helg, utan fick gå på och jobba från 10.00 på söndagen.... efter det är de lättare att säga när jag haft ledigt. som var på tisdag från 18 till onsdag 19.30... och nu är rulleansen igång igen. Skulle bara jobba natt och sen dygn imorgon. natt tills idag och dygn imorgon verkar bli onsdag natt till lördag morgon.........

Med två personer sjukskrivna från läkare och en som ligger i feber och tre som har annat jobb så sitter jag här. Egentligen 40 minuter från att sluta för dagen, med vetskapen att jag inte kan gå hem för att vila. Med en snittvila på 4 timmar per natt... (förutom den natten jag fick sova hemma) och med en oro för att väggen snart är nära. Det enda jag kan tänka på och kommer fokusera på är nästa månads lön. Den lär va fet. annars gråter jag fan.


Blääääääää


Trött på detta nu

Bitter

Jag har märkt att jag blir mer och mer bitter på olika människor och deras värdsliga problem. Visst egentligen kanske det inte är värdsligt för dom så jag stöttar såklart och försöker finnas, men just i den sekund något uttalas så inser jag hur jag muttrar inombords och irriterat mig på i princip allt. Och jag är medveten om det och skäms över det. Men inte så mycket jag kan göra åt de just nu. Är som om jag går och har PMS hela tiden typ. 😂😂 pinsamt värre. Verkligen bara känner hur allt får mig att bli irriterad och skaka inombords. Hahaha . Men vad gör de om hundra år ^^ 

Hormoner på tivoli eller nått? Haha