and here comes the tide...

Vilken jävla äckligt patetisk människa jag är. Vidrig rent ut sagt. fattar inte varför jag alltid blir sån här när jag känner att jag håller på att mista något bra utan att ens veta om jag håller på att mista något. Så fett jävla patetisk. Tårarna bara rinner och har gjort mer eller mindre hela dagen. Var nog inte så jäkla smart att sluta med tabletterna ändå. nä. de e dags att ta upp de där igen för jag vill inte må så här. Jag vill lixom inte förstöra de få bra saker jag får in i mitt liv genom att jag blir osäker på situationen eller personen.

Känns som om jag har fuckat upp det totalt nu alltså.

vi får väll vänta å se.
Jag pallar fan inte längre..

Rädslan att inte vara tillräcklig

Den kommer i många former och diskuteras nu även runt om i media. Känslan att vad man än gör så räcker man inte till som person och denna känsla överväldigar en när man minst anar det eftersom dagen konstanta stress gör att vi blivit beroende av det mesta som håller oss i kontakt med omvärlden. Såg på ett program att en teori till dagens psykiska ohälsa kan vara att vi inte tar de tillfällen i akt som vi har för att känna efter hur vi verkligen mår. Exemplet de hade var att istället för att ta de lugnt i två minuter tills bussen kommer så tar vi upp telefonen och gör allt för att sysselsätta oss hela tiden. En väldigt intressant tanke tyckte jag då jag kände igen mig väldigt mycket.


Nog om det. Eller ja - om vi fortsätter på ett sidospår.

Jag har insett att jag själv har utvecklat en ganska stor rädsla just för att inte räcka till eller vara bra nog. En rädsla för att bli lämnad har jag haft länge men har upptäckt att denna utvecklats ännu mer. På något sätt känns det som om den hindrar mig från att känna att allt är bra eller känna mig nöjd i en situation som jag innan hade stormtrivts i. Men på något sätt har detta eskalerats och så fort jag på något sätt känner mig åtsidosatt eller bortglömd så blir jag automatisk indragen i mitt lilla virrvarr istället för att bara koncentrera mig på något annat. Knäppt att man kan bete sig på ett sätt men ändå vara medveten om det och sen må ännu sämre över det istället för att lyckas ändra ett beteende . Men beteendemönster är fan svårt att ändra alltså.

Sen tror jag att jag har varit ensam för länge. För även om jag försöker tänka positivt så är det lätt att alltid tänka fel tankar så fort jag blir osäker i en situation..



Sen på tal om allt annat. Totalt sjuka drömmar jag haft på sistone. Helt sinnes.
Tror dessutom min biologiska klocka börjar ticka, Fy fan va jag blir glad och ledsen på samma gång så fort någon av mina vänner och bekanta blir gravida eller får barn. Jag vet inte om det faktiskt är så att jag vill ha barn nu men tror rädslan att känna sig så långt ifrån det gör att jag får panik.. Har tillåmed börjat tänka tanken " tänk om jag inte kan få barn" . Sjukt.


börjar dessutom fundera på att söka lite extrajobb för att komma ifatt med mitt liv lite.
kan nog behövas. men ska ju dessutom börja plugga på distans med. Hur de nu ska gå är en annan femma .

Känner mig som ny.

Eller ja , just nu är jag snorig som tusan men förutom det så. Har haft några cheatdays nu vilket måste sluta från och med jag vaknar imorgon.  Lite frågor i mitt huvud har även blivlt besvarade så gott som det går och jag spenderat mina dagar med lite mer lugn i hjärta och hjärna.  Dessutom har ju helgens busigheter gjort mig glad med. 

Jag har märkt att jag mår 1000 ggr bättre i psyket nu när jag kommit igång med träningen igen.  Dessa dagar har de mest gått till dans och promenader men bättre än inget. Imorgon blir det dessutom en morgonpromenad om vädret tillåter sen lite svampplockning med fina Thirran <3 

Försöker att "träna lugn" just nu när jag har virus i kroppen men på tisdag är fe fan all in som gäller ! Då är det handboll igen ! Så jävla wonderful! 

Så kul så jag tror jag dör är det! Och så lycklig som jag är efteråt är helt otroligt. Sjukt hur en sport kan göra något så för en själv. 

Blä. Nej nu sängen! 

Upp vid 08 imorgon för promenad ;) 

När verkligheten kommer ikapp

Distans. Det är inte förrns nu som jag inser hur annorlunda mitt tidigare förhållande var jämt emot andras. Jag kommer aldrig ångra den tiden eller den kärleken som var då för den kommer alltid va en del av mig. Men idag inser jag hur underlig den var/blev och hur totalt skruvad jag har blivit efter den. Saker som andra ser som petitesser såg han som världens undergång, vilket i sin tur har gjort att jag idag tror att minsta lilla gnabb eller liknande är slutet på en relation. Jag fick lära mig ganska fort då att en fjäder var aldrig en fjäder utan det blev en livs levande höna på direkten. Gnabben och osämjan eskalerade till storslagna bråk och tillitsproblem. Mycket dels för att jag alltid kände mig utanför och uttittad i hans vänkrets ( som jag inser idag att så var inte fallet) och jag kände mig alltid som den omaka i sällskapet. Mycket också på grund av att det tog lång tid som jag blev inkluderad i hans liv. Jag säger inte att allt han gjorde va fel. Mycket han gjorde var så rätt och det saknar jag idag. Jag visste vad han tyckte om mig och hur hans känslor var så även om vi inte alltid satt ihop så hade jag en enorm tillit till honom och oss. Ja gjorde också mycket fel och det vet jag, och jag har bett tusen gånger om ursäkt för det då jag lät min personliga osäkerhet referera till andras relationer och hur dom borde vara. Idag tror jag vi har en hyfsad relation med tanke på allt och allt som kom efter. Vi umgås inte, vi är inte nära, men ändå vet vi vart den andra finns. Jag skulle aldrig idag tveka på att höra av mig till honom om jag behövde någon som jag litade på. För (så vitt jag vet) har vi alltid varit ärliga, och även efter relationen vart såpass ärliga att tilliten kan finnas kvar. Från min sida är det så i alla fall och egentligen kan jag bara tala för mig själv. Så är det alltid. Men jag hoppas han känner samma.

Har två personer haft ett så turbulent, kort men intensiv tid med varandra så är det svårt att inte jämföra denna relation med nya. Att det dessutom är så länge sen man ens "dejtade" lägger på ytterligare några grader på skalan av osäkerhet, nervositet och förvirring. När dejtar man? Vad räknas som att man dejtar? Finns det ens något i Sverige som heter "att dejta"?

Hur avgör man om man faktiskt träffar en person på riktigt och inte bara har en hemlig relation eller bara en sexuell relation? Hur bygger man tillit hos folk när man inte känner dom riktigt? Hur vet man när något är på riktigt och värt att lägga ner energi på? Jag har tillitsproblem till dom flesta, även när de gäller vänner. Att då öppna sig för en person och jag inte riktigt vet vart jag har människan gör att det blir ett uppror inom mig. Men jag vet att öppnar jag mig inte så kommer man ingen stans ändå? När är det värt att lägga ner sitt hjärta trots risk för att bli krossad totalt. Så många gånger jag försökt, men blivit besviken, då personen i fråga inte varit på samma våglängd. Hur läser man av folk?

Jag har så många olika frågor som cirkulerar i mitt huvud och det känns som ett enda stort virrvarr av massa "kanske", "om" och "jag vet inte"..


Det värsta med det hela att (de som känner mig vet att jag har haft problem med ätstörningar till viss grad) när alla dessa tankar om "om" och "men" osv dyker upp så går min hjärna in i ett slags försvarsläge och försöker förändra på mig själv för att få personen att stanna. En massa tankar "om jag bara blir smalare så blir jag automatiskt snyggare - då kanske han säger att han vill ha mig" eller "Om jag tränar hårt och tightar till mig så kanske han blir stolt över mig". Det är hjärnan som själv ställer in sig på misslyckande i förväg för att sen försöka hitta sätt att motverka besvikelsen och misslyckandet ( som inte ens skett ). Det värsta är att personen i fråga ( när det än skett) har aldrig uttryckt missnöje om hur jag ser ut eller påpekat att jag ska göra ditten eller datten för att ändra på mig.

Visst nu har jag en strävan att nå vissa mål med min kropp men det är för min egen skull och inte för någon annans, MEN att tanken ska slås på bara för att jag är osäker i en relation ( vilken det än är ) ska inte existera. Den förstör  mer än vad den motiverar för att jag trycker då samtidigt ner mig själv mer än innan och ställer in mig på att jag inte förtjänar personen. And misery loves company - ja då är det som jag startar att ställa till det för mig själv och förstör: för hur är jag när jag är lycklig på den fronten?


Oj vad seriöst inlägg det blev.
Måste bara tillägga att jag hatar sjukhus. Även om det inte var något livshotande vi åkte in för idag  med mamma så tänker jag bara tillbaka på förra sommaren . Det har nu gått 1år och 8 dagar, och det gör fortfarande lika ont.     D e t  g ö r  o n t ! ! .

Puss å heb

Nu är jag i mitt esse och sug att bli den person jag är inombords. Hoppas jag känner samma imorgon. Jag ska komma först . Alltid . Jag får inte släppa mitt liv och mina mål på massa kanske . Att det finns lite extra motivation gör saken bättre . 

Jag känner mig, trots ett vajande psyke och en krånglande rygg, starkare än någonsin på alla sätt . 

från och med nu är det kalla sidan först. Allt ska inte bero på mig jämt, om saker å ting ska bli av eller ej. 

Köss hajj

Raka rör

Har du tid för detta? Kan du ta dig tid? 

Vill du ta dig tid men inte kan? 

Att läsa en person du knappt känner egentligen är svårt. Att försöka att dra slutsatser om det hela förvirrar och lämnar fler frågor, men att inte försöka reda ut de trassliga trådarna ger aldrig ett nystan att använda. 

När självkänslan lägger sig i eskalerar det mesta, och tankar om att försöka bli bättre, snyggare och smalare tar upp mer plats än någonsin. Allt för att inte förlora något som knappt har börjat - men ändå kännts som en evighet. 

Att riskera att förlora något nytt som får mig att må så bra, i rädsla för det okända förstör mig. 

Raka rör, vad är det? 

Stressfylld vecka

Jag har så mycket måsten denna vecka så jag blir helt handlingsförlamad av tanken. Helt sjukt . Ändå är det jag vill mest att bara ligga i soffan